Brave New Sweden:
De slutna sällskapen

Saltsjobadsavtalet-1938

Brave New Sweden är undertiteln till boken The New Totatalitarians av Roland Huntford. Han är en brittisk journalist som arbetade för tidningen The Observer under många år i Sverige på 1960- och 1970-talen. Ur sitt internationella perspektiv gjorde han flera observationer av hur Socialdemokraterna stärkte greppet om Sverige genom att bygga upp välfärdsstaten – samtidigt som de kvävde demokratin och yttrandefriheten i landet. Huntford gick så långt att han jämförde det socialdemokratiska Sverige med Aldous Huxleys dystopi Brave New World. Huntfords bok är en ögonöppnare på flera plan och ger flera viktiga ledtrådar till hur demokratin och yttrandefriheten är så svagt förankrade i Sverige, vilket bland har lett till brutala rivningar på 1960-talet, massinvandring på 2010-talet och beslutsfattande i slutna sällskap. Book News recenserade boken så här: ”I know of no study of totalaritism that is so organized, so thorough, and so instructive as this book.” Projekt Morpheus refererar och kommenterar The New Totatalitarians i en artikelserie. I detta inledande avsnitt beskrivs Socialdemokratins historia, LO:s inflytande, riksdagens svaga ställning samt de slutna sällskapen där många beslut de facto fattas.

Socialdemokraterna innehade regeringsmakten oavbrutet från 1932 till 1976. Under denna rekordlånga regeringsperiod infördes stegvis flera reformer i riktning mot en socialistisk välfärdsstat som kulminerade i början av 1970-talet. Det är under Socialdemokraternas i det närmaste totalitära politiska hegemoni som Huntford gav ut The New Totatalitarians 1971. Framförallt byggde Socialdemokraternas folkhem på ett väldigt starkt folkligt kollektiv. För att förklara de starka kollektiva traditionerna i Sverige tar Huntford i sin bok avstamp i Sveriges historia.

Till att börja med gör Huntford en intressant observation: renässansen kom väldigt sent till Sverige. Medan renässansen slog igenom på den europeiska kontintenten på 1500-talet levde de medeltida strukturerna kvar i det isolerade Sverige fram till upplysningstiden på 1700-talet. Under 1500- och 1600-talen var det svenska jordbruket mer organiserat i kollektiva byar än i övriga Europa. Dessa kollektiva strukturer levde sedan vidare till de bruksorter som grundades på 1800-talet när Sverige industrialiserades. På motsvarande sätt kunde nykterhetsrörelsen organiseras så pass effektivt på 1800-talet. Huntford konstaterar att kollektivet har varit överordnat individen i ett historiskt svenskt perspektiv; detta är något unikt i europeisk historia.

Det var i denna kollektiva mylla som Socialdemokratiska Arbetarpartiet kunde växa fram under 1880-talet för att slutligen gripa makten 1932. Socialdemokraterna anammade den tyska formen av marxism, vilken baserades på materialism. Tanken var att om alla medborgare skulle få det gott materiellt ställt, skulle det stärka folkets lojalitet till staten och partiet. Inte minst de socialdemokratiska ekonomerna Alva och Gunnar Myrdal argumenterade för en hög materialistisk standard, framförallt vad gäller bostäder, för att stimulera höga födelsetal på 1930-talet. Myrdal hade täta kontakter med tyska universitet och deras teorier om folkhemmet baserades till stor del på nazityska forskares verk. Den svenska materialiska marxistiska socialismen är unik i världen. Som en jämförelse så baserades bolsjevikelsernas revolution på en ideologisk grund, inte på materialism.

Parallellt med Socialdemokraterna växte fackföreningen Landsorganisationen (LO) sig stark från 1880-talet och framåt. Socialdemokraterna och LO har alltid verkat i tät symbios, vilket är fallet ända in i våra dagar. Under flera år blev en LO-medlem automatiskt medlem i Socialdemokraterna och under valdebatterna på 1960-talet var LO:s ordförande närvarande bland partiledarna.

Det senaste året har Sverigedemokraterna växt sig allt starkare inom LO och är nu största parti bland manliga LO-anslutna. Det är en utveckling som oroar LO:s chefer och ordförande Karl-Petter Thorwaldsson gör sitt yttersta för att misskreditera Sverigedemokraterna istället för att acceptera den demokratiska process som faktiskt pågår i medlemsleden. Transportarbetareförbundet har till och med förbjudit medlemskap för aktiva sverigedemokrater, ironiskt nog med hänvisning till ”alla människors lika värde”.

Dessutom lyckades Socialdemokraterna och LO med konststycket att etablera ett intimt samarbete med Svenska Arbetsgivarföreningen. Detta samarbete manifesterades 1938 med Saltsjöbadsavtalet, vilket är ett regelverk om förhandlingsordning, om uppsägning av arbetare, om ekonomiska stridsåtgärder och samhällsfarliga konflikter, samt ett samarbetsorgan (Arbetsmarknadsnämnden). Även detta samarbetsavtal är unikt i världen. Mussolini försökte införa ett liknande samarbete mellan staten, fackföreningarna och arbetsgivare i det fascistiska Italien på 1930-talet. Dessa planer grusades dock eftersom de italienska parterna var alltför individualistiska för att kunna enas om ett avtal; i det kollektivt inriktade Sverige gick det däremot friktionsfritt att etablera Saltsjöbadsavtalet. Huntford är inte speciellt imponerad av Saltsjöbadsavtalet och den internationellt sett oheliga alliansen mellan politiker, fackföreningar och arbetsgivare. Han går så långt att han kallar den svenska modellen där industrin och fackföreningarna samarbetar under avtalsrörelserna för en konspirationsliknande fars.

Däremot är Huntford mäkta imponerad av den effektiva och exportintensiva svenska industrin. Återigen drar han paralleller till den starka kollektiva samhörigheten i Sverige och hur effektivt de lojala och hårt arbetande svenska arbetarna och tjänstemännen organiserar sig. På så vis förklarar han varför Sverige med internationella mått mätt har en så stor andel storföretag som Volvo, ABB, Ericsson, Atlas Copco, Sandvik, med flera. En stor andel svenska storföretag är dessutom delvis statligt ägda, som Telia, Vattenfall, SJ, etc. I den svenska Saltsjöbandsandan levererar den effektiva svenska industrin stora pengar, samtidigt som företagen och medborgarna betalar bland världens högsta skatter till staten. Kort sagt: industrin levererar och staten fördelar; regeringen administrerar och LO levererar pengar och röster. Tack vare denna fördelningsmodell utrotades fattigdomen i Sverige i princip helt på 1970-talet.

För att skydda den svenska Saltsjöbadsmodellen fram till 1970-talet hade den svenska regeringen restriktiv invandring. Den invandring som förekom var uteslutande arbetskraftsinvandring som bidrog till den svenska industrin från dag ett.

Denna invandringspolicy ändrades 1975 då regeringen Palme beslutade att Sverige skulle bli mångkulturellt. Fokus försköts då från arbetskraftsinvandring till asylinvandring. Här finns också flera förklaringar till Sveriges misslyckade integrationspolitik och OECD:s största gap mellan inhemska medborgares och invandrares sysselsättningsgrad. Asylinvandringen från 1990-talet och framåt har helt enkelt inte matchat principerna för det svenska Saltsjöbadsavtalet, varken vad gäller utbildning eller kollektiv anda. Situationen har förvärrats ytterligare på 2000-talet med stor invandring från Somalia, Afghanistan och Eritrea där klansamhällen är överordnade staten och utbildningsnivån är väldigt låg. Det svenska samhällskontraktet och Saltsjöbadsavtalet riskerar att spricka sönder om denna utveckling tillåts fortsätta. Fattigdomen har även den gjort comeback i form av bidragsberoende asylinvandrare och romska tiggare.

Huntford är även kritisk till det tjänstemannavälde som råder i Sverige. Högt uppsatta byråkrater som generaldirektörer har till stor del en starkare ställning än politiker i Sverige. Detta märks inte minst med systemet med ombudsmän. I den anglosaxiska världen har medborgarna för vana att överklaga beslut i en domstol eller direkt till en politiker, medan man i Sverige protesterar till olika ombudsmän. Värt att notera i sammanhanget är att ombudsmannasystemet från 1809 ursprungligen syftade till att ombudsmännen å riksdagens vägnar skulle övervaka myndigheterna. Tanken var att riksdagen inte skulle behöva ha full insyn i myndigheterna, utan att denna makt delegerades till ombudsmännen. Initialt kunde inte vanliga medborgare protestera hos ombudsmännen, men när den modellen infördes 75 år senare blev det kutym att folket vände sig till ombudsmännen istället för till politikerna. Ombudsmännen åtnjuter ett stort förtroende i Sverige och skyddar riksdagen, regeringen och domstolarna från medborgerliga protester. Huntford menar att ombudsmännen har bildat en sorts klagomur, vilken upprätthåller en bild av rättvisa, och därmed tjänar som regeringens alibi.

Det svenska tjänstemannstyret existerar i högsta grad än idag. Ett typexempel på det är Mikael Ribbenvik, operativ chef på Migrationsverket, som 2011 enväldigt beslutade att alla syrier skulle beviljas permanent uppehållstillstånd. Detta tjänstemannabeslut fattades utan någon som helst debatt i riksdagen eller regeringen, trots att det har fått förödande konsekvenser för Sverige som västvärldens mest extrema invandrarland. I USA däremot försökte president Obama år 2014 bevilja amnesti till fem miljoner latinamerikaner som uppehåller sig illegalt i landet; denna exekutiva order ledde dock till kraftiga protester och debatter i den republikanskt dominerade kongressen. Ett annat skräckexempel på tjänstemannaväldet i Sverige är pressombudsmannen Ola Sigvardsson som på fullt allvar påstod att alternativa media kan fråntas den grundlagsfästa tryckfriheten ”om de inte sköter sig”.

Vidare gör Huntford ännu en mycket intressant observation: Sverige styrs till stor del av informella slutna sällskap, istället för av en stark riksdag och regering. Han menar att Sverige styrs av en ”hemlig regering”, vilken för tankarna till frimureri. I dessa informella mäktiga nätverk ingår ministrar, fackpampar, företagsledare – vilket har bäring på strukturerna i Saltsjöbadsavtalet. Gunnar Sträng skapade exempelvis ett finanspolitiskt nätverk bestående av ett dussin tongivande företagsledare och bankirer; Marcus Wallenberg kallades på den tiden informellt för ”Sveriges andre finansminister”. Många avgörande beslut fattades – och fattas – inom sådana informella strukturer.

Sättet att styra genom slutna sällskap för tankarna till EU, FN och globalistiska sällskap som Bilderberggruppen. Ett bra exempel på det är FN’s överstatliga program Agenda 2030 där den svenska regeringen har varit starkt pådrivande. I detta fall skedde alla förhandlingar bakom lyckta dörrar och media har knappt rapporterat någonting om den makt medlemsstaterna måste lämna ifrån sig till FN’s överstatliga organ. Samma åtlydnad återfinns även i Sveriges underdånighet inom EU, där landet ofta är bäst i klassen på att genomföra vad EU-kommissionen i Bryssel än hittar på. Traditionen att styra Sverige inom inofficiella mäktiga sällskap kan även förklara varför politiker som Reinfeldt, Bildt och Löfven har varit så lättövertygade att införa den massinvandring som förespråkas av EU, FN och Bilderberggruppen.

Riksdagen anses i många fall bara vara ett ”transportkompani”. Ett typexempel på ett politiskt beslut som fattades inom ett sådant nätverk är hur Apoteket förstatligades 1969. Rune Westerling, som skötte förhandlingarna åt Apotekarsocieteten, sade då följande:

”Vi svenskar har inte så stark känsla för riksdagen. Vi kallar den för ‘transportkompaniet’ – de flyttar mest bara papper. Det riktiga jobbet utförs någon annanstans. Det största problemet var att informera medlemmarna i Apotekarsocieteten. Regeringen utgjorde inget problem och pressen var inte intresserad. Vi höll förhandlingarna inom en liten grupp förhandlare och betrodda chefer. När avtalet var redo att skrivas på presenterade vi det för Apotekarsocietetens styrelse och informerade dem om vad som skulle hända.”

Huntford kallar förstatligandet av Apoteket för en ovärdig skymf mot riksdagens integritet, en kränkning av den konstitutionella processen och upptakten till en första klassens skandal. Men enligt de svenska makthavarna var det förfarandet inget märkvärdigt; det handlade helt enkelt om att uppnå konsensus inom den informella grupp som förhandlade fram avtalet.

Många av strukturerna med informella nätverk och en svag riksdag finns kvar i svensk politik än idag. Decemberöverenskommelsen (2014-2015) är ett utmärkt exempel på hur demokratin i den folkvalda riksdagen kunde sättas ur spel genom slutna förhandlingar där Sverigedemokraterna uteslöts. Moderaterna i synnerhet är ett toppstyrt parti och kallas för ”knapptryckarkompaniet” av Anne-Marie Pålsson och Mats Johansson; riksdagsledamöterna förväntas rösta exakt som partiledningen beslutar. Moderaten Finn Bengtsson, som motsatte sig Decemberöverenskommelsen, utsattes för hårda påtryckningar och vuxenmobbning av Moderaternas riksdagsgrupp. Här får man även en ledtråd till varför svenska politiker ofta undviker att svara på frågor eller lindar in sina svar i floskler: besluten fattas på annat håll än i riksdagen. Det enda parti som ställer raka frågor och ger raka svar i riksdagen är Sverigedemokraterna, och de står som bekant utanför maktstrukturerna. Vidare finns det numera flera tankesmedjor där idéer och beslut förankras, ofta i symbios mellan politiker, näringsliv och media.

I kommande avsnitt kommer det socialdemokratiska rättsväsendet, välfärden, utbildningssystemet, byggnationen/rivningarna, världssamvetet, mediasfären, kulturen och sex att beskrivas. Sist men inte minst kommer en analys om hur det socialdemokratiska nytotalitära systemet stämmer överens med Aldous Huxleys dystopi Brave New World.

Fotnot: All avsnitt skrivna i normalt typsnitt är refererat av Roland Huntfords bok The New Totatalitarians, medan de som är skrivna är i kursivt typsnitt är kommentarer av Projekt Morpheus. Hela boken går att ladda ner här och rekommenderas varmt att läsas i sin helhet.

 

3 reaktioner på ”Brave New Sweden:
De slutna sällskapen

  1. Som en bekant uttryckte saken:
    Jag förstår inte vad Löfven och hans gäng pratar om när de pratar. Det är ju övervägande floskler. Men när Jimmie Åkesson pratar så förstår jag allt.
    Och det är även min mening (LH).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *