Centerpartiet – långt ifrån politikens mittpunkt

Centern

Centerpartiets namn insinuerar att partiet skulle befinna sig i politikens mittfåra. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Partiet har fluktuerat mellan ultranationalistisk nazism, till kommunistiska kontakter, via den gröna miljörörelsen för att slutligen landa i nutidens ultraliberalism.

Centerpartiet har sina rötter i Bondeförbundet som grundades år 1913. Bondeförbundet är det i särklass mest rasistiska parti som någonsin har varit representerade i Sveriges riksdag. Detta problematiska förflutna illustreras bäst av denna ultranationalistiska passus som Bondeförbundet hade inskriven i sitt partiprogram mellan 1934 och 1946:

”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda flyktingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.”

Bondeförbundet motsatte sig också att alla flyktingar under andra världskriget skulle få några bidrag utan krävde istället att de pengarna skulle gå till svenska jordbrukare. Bondeförbundaren KG Westman, som var justitieminister, var mest pådrivande för att hålla de judiska flyktingarna borta från Sverige under andra världskriget och censurerade misshagliga artiklar om nazisterna. Dessutom erkände bondeförbundaren Otto Wallén öppet i en riksdagdebatt 1939 att han var antisemit.

Dagens centerpartister vägrar med emfas samarbeta med Sverigedemokraterna på grund av deras ”bruna rötter”. Däremot är det ingen centerpartist som reflekterar över att partiets egna rötter är avsevärt brunare än så. Antingen är dagens centerpartister helt enkelt obildade eller så ägnar de sig åt avancerad historierevisionism. Oavsett vilket är detta beteende historielöst alternativt oroväckande.

På 1970-talet gjorde Centerpartiet en skarp u-sväng och började istället flirta med kommunismen och miljörörelsen. Framförallt Centerns ungdomsförbund (CUF) var mest radikala och kallades skämtsamt för Åsa-Nisse-marxister eller De Gröna Khmererna. Dåvarande CUF-ordföranden Olof Johansson hade bland annat flera kontakter med DDR. Anledningen till dessa kontroversiella kontakter var att CUF ville normalisera relationerna till den kommunistiska diktaturen. På 1970-talet reste han flera gånger till DDR där han togs emot som en celeber gäst och blev intervjuad i statligt kontrollerade medier som Fernsehen der DDR och Neues Deutschland. På 1970-talet hade Johansson även täta kontakter med Birgitta Dahl, som under samma period stöttade Pol Pots kommunistdiktatur Röda Khmererna som mördade 1,7 miljoner människor i Kambodja. Olof Johansson har idag inga problem med att hans CUF på den tiden placerades mellan socialism och kommunism på den politiska skalan. Namnet Centerpartiet är alltså något missanpassat i det minst sagt vänsterorienterade sällskapet.

På 1970-talet var Centerpartiet på kollisionskurs med de andra borgerliga partierna. Konfliktfrågan stavades kärnkraft och partiledaren Torbjörn Fälldin var en stark motståndare till den nukleära energikällan. Borgarna vann trots de interna slitningarna valet 1976 och Fälldin tillträdde som statsminister för en koalitionsregering bestående av Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet. Regeringssamarbetet präglades av ständiga konflikter om energifrågan och regeringen sprack till slut 1978. Inte ens Socialdemokraterna ville avveckla kärnkraften. I folkomröstningen om kärnkraften 1980 fick Centerpartiet endast stöd av VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna) för Linje 3. Återigen befann sig Centerpartiet i politikens utkanter och i ständiga konflikter med de borgerliga samarbetspartierna.

På 1990-talet var det dags igen. Den här gången stod slaget om huruvida Öresundsbron skulle byggas eller ej. Olof Johansson, som var miljöminister i regeringen Bildt, drev linjen att byggandet av Öresundsbron skulle granskas ur ett miljöperspektiv. När regeringen beslutade att bygga bron mot Centerpartiets vilja avgick Johansson i protest sommaren 1994.

Under Alliansens regeringstid gjorde Centerpartiet en tydlig gir åt det liberala hållet. År 2006 bildades Stureplanscentern, vilket var en grupp liberaler som definierades som ”ett ideologiskt och liberalt flaggskepp inom Centerpartiet”. Året därpå var Centerpartiet med och grundade den liberala tankesmedjan Fores. En viktig fråga för Stureplanscentern och Fores var och är immigration, och Centerpartiet blev näst Miljöpartiet det mest invandringsliberala partiet. Maud Olofsson stödde därmed Reinfeldt och Miljöpartiet i migrationsuppgörelsen 2011, vilket ledde till att Sverige fick västvärldens mest extrema invandring.

Liberala politiker som har gått emot Fores eller Centerpartiets invandringsliberala agenda har frusits ut eller avstängts. Mauricio Rojas, som var Folkpartiets migrationspolitiske talesman, blev avsatt av Maud Olofsson vid regeringskiftet 2006. Anledningen var att han började kritisera den misslyckade integrationen och ersattes av den ultraliberale Erik Ullenhag. Även den centerpartistiske riksdagsledamoten Staffan Danielsson har blivit avstängd från alla migrationspolitiska debatter eftersom han har varit kritisk mot de bristfälliga ålderstesterna av ”ensamkommande flyktingbarn”.

Regeringen Reinfeldt genomdrev dessutom av flera tvivelaktiga utförsäljningar av allmännyttan, vårdinrättningar och statliga bolag – ofta till kraftiga underpriser. Men det gjordes även en del spektakulära företagsuppköp. Näringsminister Maud Olofsson godkände statliga Vattenfalls skandalomsusade uppköp av Nuon, vilket kostade de svenska skattebetalarna 40 miljarder kronor och anses vara svenska statens sämsta affär någonsin. Nuonaffären blev så pinsam för Maud Olofsson att hon till och med vägrade infinna sig till förhören i Konstitutionsutskottet, ett beteende som hon kritiserades hårt för.

Centerpartiets ultraliberala inriktning fulländades när Annie Lööf tillträdde som partiledare hösten 2011. Annie Lööf blev partiets yngsta partiordförande någonsin när hon efterträdde även Maud Olofsson som näringsminister i regeringen. Lööf är en av få politiker som hade toppbetyg i alla ämnen på gymnasiet – däremot har hon aldrig haft ett jobb utanför politiken. Mycket av Annie Lööfs retorik kretsar kring individualismen och att människan ska se till sitt egenintresse. Denna filosofi har hon till stor del hämtat från Ayn Rand och hennes bok ”Och Världen Skälvde”. Ayn Rand var en rysk-amerikansk radikal liberal tänkare som grundade den filosofiska skolan objektivismen som förespråkar rationell egoism, individualism, kapitalism (laissez faire) och en objektiv moral. I praktiken förespråkade Ayn Rand en nattväktarstat baserad på fri kapitalism.

Det ultraliberala tankegodset manifesterades i Centerpartiets kontroversiella idéprogram från 2013. I detta idéprogram förespråkade Centerpartiet månggifte, slopad arvsrätt, fri invandring, slopad skolplikt och platt skatt med låga marginalskatter. Dessa radikala formuleringar väckte ont blod bland Centerpartiets traditionella väljare ute på landsbygden, vilket ledde till en intern strid inom partiet. Till slut fick stora delar av idéprogrammet skrivas om.

Annie Lööf har även lanserat den kontroversiella planen att Sverige ska ta emot 30 miljoner invandrare. I en intervju i SVT Agenda sade hon:

”Vi ser att människor som vill komma hit och arbeta och driva företag, men också människor som flyr undan krig och förtryck, ska få komma hit, skapa sitt arbete, starta sitt företag, göra rätt för sig, betala skatt och kunna själv. […] Det viktigaste är att vi har ett öppet förhållningssätt, att vi verkar för fri rörlighet och frihet oavsett vem man är och vilken bakgrund man har. Vi ska välkomna människor hit så länge man har möjlighet att både försörja sig själv eller driva företag.”

Hur ett land i praktiken ska kunna fyrdubbla sin befolkning med bevarad levnadsstandard lämnas dock osagt, utan bör nog snarare betraktas som en ultraliberal utopi.

En annan centerpartist som håller den ultraliberala fanan högt är Frederick Federley. Han har bland annat kallat Sverigedemokraterna för ”riksdagens gamar” och har sagt att ”det är klart att det gynnar de intressen man har från Sverigedemokraternas sida att försöka skrämmas med en massinvandring som de facto inte finns”. Dessutom har han avfärdat debatten om att de så kallade ”ensamkommande flyktingbarnen” i själva verket är vuxna män som en ”konspirationsteori”. Med tanke på att till och med den rödgröna regeringen vill införa gränskontroller och ålderstesta de ”ensamkommande” kan man fundera på vem som är foliehatten i sammanhanget.

Hösten 2015 svängde invandringsdebatten 180 grader. Tidigare invandringsliberala partier som Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna förespråkar i dagsläget en extremt restriktiv migration. Till och med Miljöpartiet har tvingats att acceptera regeringen Löfvens nya asylregler som är de strängaste i hela EU. Ensam kvar står Annie Lööf med Centerpartiet. I en intervju med Dagens Nyheter hävdar den liberala partiledaren att hon är ”helt främmande för att sätta en gräns för antalet asylsökande”. Medan det övriga politiska landskapet snabbt har rört sig i en konservativ riktning står Centerpartiet kvar på sin liberala ytterkant; återigen står partiet långt ifrån konsensuspolitikens epicentrum.

Centerpartiet har alltså rört sig från brun nazism på 1930- och 40-talen, till röd kommunism på 1960- och 1970-talen, via grön miljörörelse på 1980- och 1990-talen till blå ultraliberalism på 2000- och 2010-talen. Namnet till trots har Centerpartiet ironiskt nog ofta stått långt ute i politikens periferi. Frågan är i vilken riktning det oförutsägbara Centerpartiet kommer att röra sig härnäst?

5 reaktioner på ”Centerpartiet – långt ifrån politikens mittpunkt”

  1. Bra blogg. (C) är verkligen en ”vingelpetter” i svensk politik. Det är oxå viktigt att påtala, som du gör, att (C) haft en en hel del ”löss i sin päls” långt in i modern tid. Olof Johansson får representera den envishet eller ”tjurighet” som man då o då finner i (C), inte minst hos Annie Lööf.

    1. Japp. Faktum är att C dels är en opportunistisk vindflöjel som vänder sig efter de politiska strömningarna genom decennierna, samtidigt som de uppvisar en sorts motsträvighet. Ett ganska ombytligt och oförutsägbart parti på det hela taget.

      1. Intressant sammanfattning ovan . Frågan är emellertid om C är vindflöjel eller om C är en vägvisare mot en bättre världsordning.

  2. Mycket bra sammanfattning. Jag är däremot övertygad att Annie Lööf inte läst Ayn Rand. I boken Atlas Shrugged (”Och världen skälvde”) blir det väldigt tydligt att järnvägsmagnaten Dagny Taggart och metallurgen Hank Rearden framför allt drivs av att stå självständiga visavi staten och andra konkurrensbegränsande sammanslutningar. Politiker och politik står inte högt i kurs. Om Annie och andra pseudo-objektivism-politiker skulle ta objektivismen på allvar, skulle de lämna politiken och försöka skapa något eget, och inte som nu leva på statliga bidrag.

    Dessutom var Fru Rand inte nådig i sin kritik av Israels arabiska grannländer. I en intervju hos Phil Donahue medio 70-talet etiketterade hon dem som ”Savages”. Inget för Johanna Jönsson med andra ord. För övrigt kan man lära sig mycket om Ayn Rand genom att lyssna på det kanadensiska bandet Rush. Låtar som Anthem, The Trees, Free Will är rena rama exercisen i objektivismen. Mycket underhållande på min ära.

    1. Intressant. Annie Lööf påstår att ”Och Världen Skälvde” är hennes favoritbok. Trots det finns det som sagt motsägelser vilket du påpekar. Hon har för övrigt inte ens haft ett jobb, vilket går stick i stäv med Rands filosofi. Men det är klart, den är ganska tjock så läste kanske bara valda delar och gjorde sin egna tolkning av boken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *