Sveriges undfallande attityd mot nazism och islamism

train

Under andra världskriget intog Sverige en undfallande attityd gentemot Nazi-Tyskland. I fruktan för att bli invaderade av Hitlers trupper gjorde regeringen flera eftergifter till Tyskland för att undvika en invasion. Bland annat tillät man permittenttåg, sålde stora mängder järnmalm, gjorde inskränkningar i tryckfriheten och straffade kritiker mot Nazi-Tyskland. Samma mönster går igen i dagens Sverige med avseende på radikaliserade islamister och jihadister.

Efter Hitlers maktövertagande i Tyskland januari 1933 skickade den nazistiska regimen en beskickning till Stockholm för att ställa krav på regeringen den svenska pressen. Nazi-Tyskland försökte med andra ord förmå på den svenska regeringen att göra inskränkningar i tryckfriheten för att framställa nazisterna i en positiv dager och mörka deras övergrepp. Initialt avvisade Per Albin Hansson tyskarnas krav, men efter några månader gav den svenska regeringen och rättsväsendet vika. I oktober 1933 fälldes de ansvarige utgivarna av den syndikalistiska tidningen Arbetet och den kommunistiska tidningen Ny Dag för nazikritiska artiklar. Båda redaktörerna åtalades med åberopande av tryckfrihetsförordningen och dömdes till tre respektive fyra månaders fängelsestraff. Trots tyskarnas påtryckningar åtalades inga fler publicister de kommande fem åren eftersom den svenska regeringen var orolig för att de skulle frikännas, vilket skulle kunna resultera i ännu värre konflikter med tyskarna. Istället skickade regeringen 1938 en uppmaning till de största tidningarna och bad dem vara återhållssamma i sin kritik mot Nazi-Tyskland.

Den 1 september 1939 förändrades spelplanen då Nazi-Tyskland invaderade Polen. Samma höst var den svenska regeringens tålamod definitivt slut med alltför frispråkiga tidningar och de tog kontrollen över vad som fick skrivas och tryckas om främmande makt. Justitiedepartementet gjorde skyndsamt en utredning och kom till slutsatsen att regeringen borde ”förebygga sådana missbruk av tryckfriheten som med hänsyn till rådande allvarliga förhållanden vore uppenbart skadliga för riket”. I november 1939 klubbades de lagändringar som krävdes för att beslagspolitiken skulle kunna genomföras. Dessa restriktioner i tryckfriheten innebar att misshagliga tidskrifter och tidningar kunde konfiskeras utan rättegång.

Beslagspolitiken drabbade primärt de tidningar som hade ett kritiskt förhållningssätt gentemot Nazi-Tyskland. År 1940 konfiskerades den första tidningen Trots allt! utan någon rättegång; samma tidning skulle därefter konfiskeras åtta gånger. Andra dissidenter som drabbades av restriktionerna i tryckfriheten var Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings chefredaktör Torgny Segerstedt och revymakaren Karl Gerhard. Den främste agitatorn var dock Israel Holmgren som var en känd politiker före och under andra världskriget. Holmgren var en liberal riksdagsledamot och medlem av de antifascistiska föreningarna Kulturfront och Förbundet Kämpande Demokrati. Han framhöll i riksdagen och i flera olika sammanhang faran med nazismen och dess infiltration i det svenska samhället. Hans skrift ”Vart syftar den svenska nazismen?” konfiskerades 1941 och broschyren ”Nazisthelvetet” ledde till att Holmgren dömdes till fängelse 1943; han blev dock benådad kort innan straffet hann verkställas.

Sammanlagt konfiskerades 300 tidningar mellan 1939-1943 varav 286 var kritiska mot Nazi-Tyskland. Förutom konfiskationer tillämpades transportförbud av misshagliga tidningar. Bland annat fick tidningarna Trots Allt! och kommunistiska Arbetar-Tidningen inte transporteras via post eller järnväg i början av 1940-talet. Regeringen beslutade även om löpsedelförbud, vilket innebar att tidningar med transportförbud inte fick torgföras på allmän plats.

Förutom inskränkningar i tryckfrihetsförordningen gjorde den svenska regeringen flera andra eftergifter mot Nazi-Tyskland. Mest känd är permittenttrafiken, vilket innebar att tyska soldater på permission kunde färdas på det svenska järnvägsnätet mellan Norge och Tyskland. Totalt färdades 100.000 vagnslaster med krigsmaterial samt 2,1 miljoner tyska soldater mellan 1940 och 1943 på de svenska järnvägarna. Vid ett tillfälle färdades den fullt stridsutrustade Engelbrechtsdivisionen från Norge till norra Finland inför invasionen av Sovjetunionen (Operation Barbarossa) i juni 1941.

Dessutom sålde svenska företag stora mängder järnmalm och kullager som användes för tillverkning av tyskt krigsmaterial. Det främsta skälet till att Hitler undvek att invadera Sverige var just den förmånliga handeln med järnmalm, vilken skulle ha förhindrats av britterna om Sverige hade blivit ockuperat av Tyskland. Den svenska exporten av järnmalm bedöms ha förlängt kriget med flera månader eftersom leveranserna var så viktiga för den tyska krigsindustrin.

I den svenska riksdagen och regeringen under andra världskriget fanns det flera politiker med nazistsympatier. Längst i sin nazivänlighet gick Bondeförbundet som är Centerpartiets föregångare. Bondeförbundaren KG Westman, som då var justitieminister, var starkt pådrivande för att hålla de judiska flyktingarna borta från Sverige under andra världskriget. Han tillhörde även de mest engagerade ministrarna i censuren av nazikritiska artiklar. Vidare erkände bondeförbundaren Otto Wallén öppet i en riksdagdebatt 1939 att han var övertygad antisemit.

Det svenska samhället under andra världskriget genomsyrades av antisemitiska strömningar. Trots att Folke Bernadotte och Raoul Wallenberg räddade tusentals judar så fanns antisemitismen hela tiden som ett bakgrundsbrus i samhället. Judiska flyktingar fick oftare avslag än andra på sina asylansökningar enbart på grund av sin etnicitet. Att vara antisemit ansågs vara ”normalt” i Sverige på 1940-talet.

Ett antal svenskar anslöt sig dessutom frivilligt för att strida med Waffen-SS. Ungefär 180 svenskar anmälde sig som frivilliga, men det finns även vittnesuppgifter om drygt 300 stycken. De flesta frivilliga var framförallt svenska nationalsocialister som huvudsakligen var organiserade inom partiet Svensk Socialistisk Samling (SSS). Majoriteten av de frivilliga svenskarna hamnade i SS-divisionerna Nordland och Wiking och stred på östfronten mellan 1941 och 1943. De flesta svenskar stred i reguljära förband i Ukraina, Baltikum och Polen. Ett fåtal misstänktes för krigsbrott, men desto flera har erkänt att de bevittnade mord och bestialiska övergrepp på judar och övriga civila. Dessa mord utfördes i allmänhet av andra SS-förband och Einsatzgruppen. De hemvändande svenskar som hade stridit Waffen-SS återgick oftast till ett civilt liv efter en rutinmässig kontroll av Polisbyrån. Ett fåtal SS-svenskar dömdes senare till fängelse för spioneri eller desertering från svenska armén.

Det mest extrema exemplet på regeringens undfallenhet mot nazisterna var de svenska koncentrationsläger som uppfördes för att internera dissidenter som nazikritiker. Socialdemokraten Tage Erlander var den högste politiske tjänstemannen att driva koncentrationslägren. Låt detta sjunka in för ett ögonblick: den svenska regeringen, med den blivande statsministern i spetsen, drev koncentrationsläger för nazikritiker.

De flesta eftergifter mot Nazi-Tyskland upphörde hösten 1943 då den tyska krigslyckan hade vänt och de allierade gick till motoffensiv. Denna höst sades transitavtalet upp och beslagspolitiken upphörde. 1944 upphörde dessutom den svenska försäljningen av järnmalm till Nazi-Tyskland.

Nazismen är en av världshistoriens brutalaste ideologier. Radikaliserad islamism som salafism och jihadism uppvisar dock flera likheter med nazismen. Givetvis har inte majoriteten muslimer något med salafism att göra, lika lite som majoriteten av tyskar var nazister, men bland de extremaste SS-soldaterna och jihadisterna återfinns tveklöst likheter. Såväl Tredje Riket som Islamiska Staten domineras av totalitära ledare, alla otrogna ska dödas eller fördrivas och fotsoldaterna har hjärntvättats till att utföra de mest bestialiska avrättningar, våldtäkter och övergrepp. Båda ideologierna har imperialistiska ambitioner: Tredje Riket lade under sig större delen av Europa, Nordafrika och västra Sovjetunionen, medan Islamiska Staten breder ut sig i Irak, Syrien, Libyen, Jemen och Saudiarabien. Nazityskarna mördade främst judar, romer och slaver – medan salafisterna i Islamiska Staten mördar alla otrogna enligt den salafastiska läran, vilket till stor del drabbar shiamuslimer, kurder, kristna och yazidier. En sak har nazisterna och islamisterna gemensamt i sitt hat: båda grupperna är brinnande antisemiter. Propaganda används även flitigt för att övertyga och rekrytera soldater till respektive organisation: i Nazi-Tyskland var det Goebbels ministerium som stod för propagandan medan Islamiska Staten lägger ut sina barbariska avrättningsfilmer på Internet. Det finns även ett nutida exempel på kopplingar mellan islamism och nazism: Turkiets muslimske president Recep Tayyip Erdogan uttryckte nyligen beundran för Adolf Hitler och betraktade Nazi-Tyskland som ett föregångsland för hur ett demokratiskt parlament kan ersättas med en totalitär president.

Finns det då några likheter mellan hur undfallande det svenska samhället av idag behandlar radikaliserad islamism och jihadism jämfört med hur nazisterna bemöttes i Sverige under andra världskriget? Det något oroande svaret är: ja.

Det mest påfallande exemplet är hur jihadister tillåts resa från Sverige till Syrien utan att Säpo kan ingripa. Under flera år förnekade såväl Reinfeldts som Löfvens regeringar att det skulle kunna föreligga något hot från dessa jihadister. Även Mona Sahlin, som är regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism, har först på senare tid kommit till insikt om det hot jihadisterna utgör. Mest undfallande mot islamisterna är förmodligen Sven-Johan Dahlstrand som ”leder” arbetet mot våldsbejakande extremism i Göteborg; trots att den västsvenska staden har flest jihadister per capita i hela Europa vill han inte prata om jihad eller radikalisering. Denna slapphänta politik har lett till att Sverige har blivit något av en fristad för IS-krigare där de kan vila upp sig innan de åker tillbaka till Syrien för att mörda, våldta och fördriva. Dessa jihadister påminner om de svenskar som frivilligt anslöt sig till Waffen-SS för att strida på östfronten. Även Säpos slapphänta kontroll av jihadisterna påminner om Polisbyråns rutinmässiga kontroller av svenskarna som stred för Waffen-SS. Till och med antalet frivilliga svenska SS-soldater och IS-krigare överensstämmer: uppskattningsvis 200-300 stycken har rest iväg för att strida och mörda på östfronten respektive i Syrien.

Under andra världskriget rådde censur av nazikritiska medier och dissidenter tystades eller bestraffades. I det nutida Sverige kan man skönja liknande mönster bland islamkritiska medier. Framförallt alternativa media som Avpixlat och Fria Tider utsätts ständigt och jämt för anklagelser om att vara ”islamofobiska”, när de i själva verket blottlägger obekväma sanningar om den islamisering som pågår i Sveriges utanförskapsområden. Det har gått så långt som att Pressombudsmannen har uttalat sig om att yttrandefriheten kan inskränkas för dessa alternativa media ”om de inte sköter sig”. Det ger ett kusligt eko från 1940-talet då de antinazistiska tidskrifterna ”Trots allt!” och ”Nazisthelvetet” tystades genom inskränkingar i tryckfrihetsförordningen. Ironiskt nog kallas ofta Sverigedemokraterna, som är det parti som kritiserar islamiseringen hårdast, för nazister trots att de har flest judiska medlemmar i Sverige.

Islamkritiska föredragshållare som Mona Walter, Jan Sjunnesson och Karl-Olov Arnstberg har i många fall blivit avstängda från lokalerna som var tilltänkta för föredragen. När vänsterpartisten Amineh Kakabaveh kritiserade islamiseringen av Stockholms förorter kallades hon ”islamofob” av en grupp militant islamistiska kvinnor i Feministiskt Perspektiv. På motsvarande sätt startade moderaten och tillika islamisten Abdirizak Waberi ett upprop mot socialdemokratiska kvinnorförbundets ordförande Nalin Pekgul när hon uttalade sig om ”religiösa extremisters hot mot kvinnors frihet”. Mest utsatta är Mona Walter som har konverterat från islam till kristendom och konstnären Lars Vilks som lever under ständiga dödshot för sin kritik mot islam. Även här finns paralleller till hur nazikritiker som Torgny Segerstedt, Karl Gerhard och Israel Holmgren behandlades under andra världskriget.

Till och med den nazikritiska och islamkritiska retoriken går igen och de repressalier dissidenterna utsätts för. Israel Holmgren skrev följande i ”Nazisthelvetet” och blev för det dömd till fängelse:

”Till en början påminner jag om att yttrande- och tryckfrihet inte existerar i Tyskland. Därav följer med nödvändighet moraliskt förfall. Angiveri, kryperi för överordnade och brutalitet mot underordnade, hyckleri, oärlighet, smussel av alla slag frodas då. Varje oppositionell åsikt förföljs.”

Mona Walter, som lever under dödshot, har exempelvis sagt följande:

”Hon menar att islam inte går ihop med yttrandefrihet, i alla fall vad gäller den muslimska tron. Som muslim är det förbjudet att kritisera eller ifrågasätta sin egen religion. På arabiska heter det Fitna. […] Mona berättar att vissa svenska förorter kontrolleras av äldre muslimer. De uppmanar alla att leva efter Koranen, Allahs lag. De förbjuder dig att bli en del av det svenska samhället.”

En parallell till den tyska transittrafiken då mängder av soldater och krigsmaterial korsade de svenska gränserna är dagens Schengenavtal och EU:s öppna gränser. Säpo, Polisen och Migrationsverket har i det närmaste tappat kontrollen över alla asylsökare som har passerat de svenska gränserna under hösten 2015, och cirka 2-3% av dessa misstänks vara jihadister. Tullen har dessutom svårt att ingripa mot de tungt kriminella gäng som smugglar vapen, sprängmedel och knark över Öresundsbron. De risker dessa vapen och potentiella terrorister utgör för det svenska samhället kan inte underskattas. Återigen strömmar vapen och män i vapenför ålder över landets gränser – även om det sker av helt andra orsaker än under andra världskriget.

I Sveriges riksdag på 2010-talet finns det två politiker med uttalade islamistiska sympatier: Mehmet Kaplan (MP) och Abdirizak Waberi (M). Mehmet Kaplan har blivit utpekad som islamist av Nalin Pekgul och har suttit med i styrelsen för Charta 2008 som verkar för en mjukare terrorlagstiftning. Vidare har han jämfört dagens jihadister med de frivilliga svenskar som stred i finska vinterkriget och är vän med Rashid Musa som har påstått att de som åker för att strida för den somaliska terrororganisationen al-Shabaab är hjältar. Dessutom har Kaplan kopplingar till terroristen Said Arif och är svåger med Mustafa Tumturk som har varit inblandad i tvivelaktiga affärer i asylboendet Granhedsgården tillsammans med Omar Mustafa. Moderaten Waberi har sagt att han vill leva i en islamisk stat som styrs efter sharialagar, att ungdomar inte får skaffa sig pojk- eller flickvän samt att dans- och popmusik ska undvikas. Vidare anser Waberi att en man kan få ha fyra fruar och att han kan få slå sin fru om hon är otrogen. Mehmet Kaplan är bostadsminister och Abdirizak Waberi var tidigare suppleant i försvarsutskottet och hade bland annat ansvar för Försvarshögskolan och militärhögskolorna. Ytterst lite kritik har riktats mot Kaplan eller Waberi, trots deras islamistiska inriktning som knappast kan anses vara kompatibel med demokratins högborg.

Antisemitismen har också återkommit och förvärrats de senaste åren i Sverige, vilket ger ännu ett obehagligt eko från 1940-talet. Den här gången är det dock inte skinheads eller nazister som står för större delen av judehatet, utan radikaliserade islamister. Framförallt judar i mångkulturella Malmö är särskilt utsatta och blir ofta utsatta för hot eller misshandel. Efter terrordåden i Köpenhamn fick flera judiska skolor i Sverige bevakas med tungt beväpnad polis med tanke på risken för islamistiska terrordåd. Trots alla varningssignaler är det inte många i myndighetsställning som tar problemen på allvar, eftersom det anses vara ”politiskt inkorrekt” att kritisera islamister. Denna hotbild har lett till att flera judar rent av funderar på att flytta från Sverige.

Summa summarum: Sverige var undfallande mot nazismen under andra världskriget och är undfallande mot den radikala islamismen på 2010-talet. Att Per Albin Hansson var undfallande mot nazisterna förklarades av att han ville hålla landet utanför kriget. Men hur har det kunnat bli så här i dagens Sverige?

Framförallt är det rädslan för att bli kallad ”rasist och islamofob” som får många journalister och politiker att dra öronen åt sig och inte våga kritisera den radikala formen av islam. Denna beröringsskräck bottnar dels i den politiskt korrekta åsiktskorridoren, men även för rädslan att bli hotad eller fysiskt skadad av islamister. Istället för att ta konflikten på ett tidigt stadium och bedriva en ansvarsfull invandringspolitik befinner det sig numera flera hundra, kanske tusentals, jihadister på svensk mark. Risken för ett terrorattentat ökar för varje dag som går med tanke att Säpo har höjt terrorhotnivån, allt fler europeiska städer drabbas av attacker och för att jihadisterna världen över planerar för ”full konfrontation mot de otrogna” 2016.

Dessutom har Frankrike åberopat artikel 42:7 i EU:s Lissabon-fördrag där det står: ”Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel.” Med andra ord är Sverige skyldigt att hjälpa Frankrike i en stridsinsats mot Islamiska Staten. Det har försatt Sveriges utrikesminister Margot Wallström i ett dilemma. Om Sverige tackar nej kan vi inte förvänta oss någon hjälp från övriga EU vid en krigshandling, men om Sverige å andra sidan tackar ja ökar risken markant för ett terrordåd på svensk mark. Återigen står Sverige och balanserar och försöker undvika krigshandlingar, på motsvarande sätt som under andra världskriget. Den gången var nazismen hotet, nu är det jihadismen.

Sverige har upptäckt hotet från det islamistiska terrorn på tok för sent. ”Vi har varit för naiva”, som Stefan Löfven uttryckte sig. På motsvarande sätt upptäckte Per Albin Hanssons regering nazisternas bestialiska ondska för sent. Först när Röda Armén befriade Auschwitz i januari 1945 insåg omvärlden vidden av nazisternas krigsförbrytelser. I det läget hade Sverige censurerat media och tystat dissidenter på en direkt uppmaning från nazisterna, sålt järnmalm till Tyskland, tillåtit tysk permittenttrafik och sett mellan fingrarna när svenskar åkte för att strida med Waffen-SS.

Sverige var undfallande mot nazismen under andra världskriget och upptäckte det för sent. Det nutida Sverige har varit undfallande mot islamisterna och jihadisterna allt för länge. Förhoppningsvis är det inte är för sent att göra något åt denna utveckling.

11 reaktioner på ”Sveriges undfallande attityd mot nazism och islamism”

  1. Hade det inte varit hederligt att även jämföra med Stalins Sovjetunionen, som mördade betydligt fler människor, var en angreppsmakt i WWII, höll östra Europa i ett järngrepp till 1989, och som tunga politiska och mediala företrädare fortfarande kelar ideologiskt med under bordet?

    För att inte tala om hur lite folk vet om detta.

    1. Det finns en jämförelse med kommunistdiktaturens Kina här:

      http://www.morpheusblogg.se/2015/12/11/det-stora-spranget/

      Och här finns en jämförelse med Orwells 1984, som inspirerades av diktaturen i Sovjetunionen:

      http://www.morpheusblogg.se/2015/11/27/sverige-1984/

      Här finns en genomgång av Vänsterpartiet och dess problem:

      http://www.morpheusblogg.se/2015/11/22/vansterns-dilemma/

      Snart kommer ett referat av The New Totalitarians, som beskriver Sveriges socialdemokratiska hegemoni.

      Det kommer nog en jämförelse med Sovjet också vad det lider.

      1. Alla bra artiklar, men det är inte det jag efterlyser. Vad jag vill se är en klädsam genomlysning av Sovjetunionen i samma artikel som man nämner Nazi-Tyskland. Den allmänna medvetenheten är att det ”goda” Sovjetunionen hjälpte till att krossa Hitler-Tyskland.

        Detta till trots att Stalin hade mördat drygt 10 miljoner människor (de flesta i Ukraina) innan Hitler ens hade börjat. Västmakterna gick ut i krig för att försvara Polens självständighet, men det kom ingen krigsförklaring när Sovjet invaderade östra Polen tre veckor senare. Eller ens när det neutrala och självständiga Finland angreps därefter.

        Och ska man tala om svensk skuldkänsla bör man även ha Finland med i åtanke. 10 000 svenskar anmälde sig som frivilliga och vi skickade omfattande materiel. Det kan jämföras med att ca 8000 danskar anmälde sig som frivilliga i Waffen-SS (fler i Norge) jämfört med ca 300 svenskar.

        Inte ett enda Västland avfyrade ett skott mot Stalins bestialiska mördare, utom Finland och frivilliga svenskar.

        1. Tack för bra synpunkter. Jag håller med och har också god insikt i Sovjetunionens terror och brott mot mänskligheten. På många sätt var Stalin värre än Hitler, och kommunismen har skördat många fler människoliv än nazismen. Dock blir just detta blogginlägg för långt om man även ska gå igenom Sveriges förhållningssätt till Sovjetunionen under andra världskriget. Däremot kommer jag förmodligen att skriva ett separat inlägg om Sveriges förhållningssätt till Sovjetunionen senare. Det får bli en artikelserie: Maos Kina, Hitlers Nazi-Tyskland och Stalins Sovjet. Hoppas att du återkommer då och vill läsa och kommentera det inlägget!

  2. Samtliga Europeiska (utom England, Frankrike och Tyskland) länder och USA, Turkiet, hela Sydamerika m fl förklarade sig neutrala vid krigsutbrottet 1939 och uprätthöll normala handels- och diplomatförbindelser, så gott det gick, med de krigförande. April Maj 1940 blev fem länder (Norge, Danmark, Luxemburg, Holland och Belgien) indragna i kriget genom tyska angrepp. Ett land, Italien, gick samtidigt in i kriget av egen kraft. USA, Sverige och resten av världen kvarstod med sin neutralitet och upprätthöll normala handels- och diplomatförbindelser med Tyskland. I juni 1941 gick ytterligare två länder, Ungern Finland, in i kriget på tysk sida. Fortfarande formell neutralitet från USA och resten. Sverige, inringat som det var, upprätthöll en påtvingad neutralitet. I december 1941 förklarade Tyskland USA krig och, i princip, resten av världen drogs in i kriget. Sverige var f o m apr 1940 totalt inringat och utan några som helst handelsvägar, utom till tyskkontrollerat område och fick fortsätta sin påtvingade neutralitet. Sverige var självförsörjande till 80%. Resterande 20% var livsnödvändigheter i form av kol, kemikalier, medicinskt material, legeringsmetaller, bränslen, industriprodukter etc etc. Enda ställena att handla på var tyskkontrollerade och tyskarna sålde inte utan gentjänster.
    Vid riksdagsvalet 1936 fick de nazistiska partierna, i Sverige, knappt 20.000 röster. I valet 1940 fick nazisterna ca 0% av rösterna och vid valet 1944 var samtliga nazistpartier upplösta.

    1. Japp, håller med om allt du skriver. Per Albin Hansson gjorde vad han kunde för att hålla Sverige utanför kriget, och man kan ha överseende med många eftergifter till Nazi-Tyskland.

      Syftet med inlägget var att belysa att svenska etablissemanget har en liknande undfallande attityd mot islamisterna idag. Helt i onödan kan tyckas, eftersom det är Sveriges oansvariga invandringspolitik som har försatt landet i den här situationen.

      Hansson gjorde vad han kunde för att avvärja ett yttre hot. Löfven har ett självförvållat inre problem att hantera.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *