Det Stora Språnget

Mao-sol

Det Stora Språnget var Mao Zedongs projekt för att förvandla Kina från en jordbruksnation till en industrination på endast femton år. Hundratals miljoner kinesiska bönder mobiliserades i otaliga bisarra projekt för att Kina skulle komma ikapp västvärlden på rekordtid. Resultatet blev tvärtom att fungerande jordbruk förtvinade och landsbygdens ekosystem och infrastruktur förintades. Under fyra år pågick denna kinesiska golgatavandring innan vansinnesprojektet till slut stoppades. Om man vänder blicken mot Sverige 2015 kan man skönja flera ideologiska paralleller mellan Det Stora Språnget och västvärldens mest extrema invandringspolitik.

Det Stora Språnget inleddes 1958 på Mao Zedongs initiativ. Det övergripande syftet med detta projekt var att det kommunistiska Kina skulle förvandlas till en industrination och komma ikapp västvärlden. Mer specifikt var målsättningen att Kinas stålproduktion skulle överträffa Storbritanniens inom femton år. (På motsvarande sätt försökte Sovjetunionen passera USA som industrination.)

Eftersom ett tydligt mått på en industrinations kapacitet är stålproduktion beordrade Mao att Kinas bönder skulle smälta ner sina verktyg, spador, hackor, kastruller och så vidare för att producera nya redskap. Denna omstöpning av metallföremål skulle räknas som stålproduktion och Kina skulle därmed kunna ta ett stort kliv uppåt i statistiken. Problemet var bara att de flesta kinesiska byar saknade effektiva smältverk. Istället byggdes primitiva smältugnar av sten i byarna på landsbygden. När de oerfarna bönderna smälte ner sina fungerande verktyg och försökte gjuta nya blev verkningsgraden katastrofalt låg. Med andra ord: fullt användbara jordbruksredskap förstördes eller gjordes oanvändbara. Resultatet på de kinesiska risfälten lät inte vänta på sig; verktygen bröts sönder och stora skördar gick förlorade. Flera av de kastruller som användes sprack sönder, vilket ledde till ännu större förluster av mat. För att få ved till alla masungar skövlades dessutom stora mängder skog, vilket ledde till att beståndet knappt än i dag har återhämtat sig i vissa distrikt.

Maos regim förespråkade också att jordbruket skulle ställas om från att vara intensivt, ekologiskt och småskaligt till att bli extensivt med hjälp av konstgödsel. För att kunna producera konstgödsel behövdes stora mängder kalk, vilket bönderna tvingades att extrahera genom att riva sina egna hus. Tack vare de stora mängderna konstgödsel blev skördarna rekordstora de första åren, vilket givetvis uppmuntrade den kinesiska regimen. När kalket och konstgödslet tog slut efter ett par goda år var de förtätade åkrarna urlakade och jorden producerade inte lika mycket grödor som tidigare. Resultatet blev en tilltagande hungersnöd som till slut övergick i svält. Dessutom hade flera hus rivits, så de utsvultna kinesiska bönderna tvingades sova under bar himmel.

Kommunistdiktaturens nedmontering av väl fungerande jordbrukssamhällen slutade inte där. Små självförsörjande byar omvandlades under tvång till folkkommuner. Det ineffektiva och korrupta styret av dessa folkkommuner ledde till att stora skördar ruttnade bort, delvis på grund av bristande kommunikationer och undermånliga lagerlokaler. Dessutom hade Kina tagit stora lån av Sovjetunionen under samma period. I brist på likvida medel betalade Kina av sina skulder in natura med jordbruksprodukter, vilket också bidrog till bristen på livsmedel.

Den kinesiska ledningen initierade flera naturförstörande projekt som i det närmaste tangerade det bisarra. Bland annat beordrades hundratusentals bönder att vända flera floders lopp. Att ändra naturens förlopp är i det närmaste hopplöst, och mycket riktigt slutade projekten i katastrof. Floderna svämmade över alla fördämningar och dränkte de kringliggande risfälten vilka förstördes.

Det kanske mest absurda projektet var avskjutning av alla småfåglar i flera provinser. Fåglarna ansågs förstöra grödorna, så tiotusentals bönder jobbade enträget med att skjuta ihjäl så många fjäderfän de kunde. Konsekvensen blev att det knappt fanns några fåglar som kunde fånga insekter, vilka förökade sig lavinartat. Den stora mängden insekter ledde till ännu större åverkan på grödorna. Som svar på insektssvärmarna satte bönderna in insektsmedel, vilket ledde till att flera bisamhällen utrotades, och utan dessa bin kunde stora mängder växter inte pollineras. Sammanfattningsvis kollapsade ekosystemen fullständigt i flera distrikt och på vissa håll har de fortfarande inte återhämtat sig.

Ordförande Mao var förvissad om att Det Stora Språnget skulle bli en succé och uppmuntrade alla lokalpolitiker att enträget fortsätta kampanjen. På motsvarande sätt förvanskades rapporteringen om jordbruk- och stålproduktionen. Ledarna i folkkommunerna ignorerade böndernas varningar och friserade istället siffrorna till det bättre; politikerna högre upp i hierarkin förskönade statistiken ytterligare för att framstå i god dager. Konsekvensen av denna aggregerade skönmålning i rapporteringen uppåt blev att Maos ledning under flera år förblev lyckligt ovetande om den tilltagande svälten på landsbygden. Istället levde kommunistledningen i en falsk schimär att Det Stora Språnget var den stora framgång de hoppades på. De få fall av misskötsel som nådde ledningen avfärdades av Mao med att man ”får offra en för att tio ska få det bättre”.

Trots att de flesta åtgärder var direkt kontraproduktiva och destruktiva för jordbruket grep bönderna sig an dessa med stor entusiasm. Hundratusentals människor arbetade dygnet runt med lönlösa projekt som att vända en flods lopp. Andra rev med stor energi sina egna hus för att producera konstgödsel, vilket i sin tur urlakade åkrarna. Lojaliteten mot kommunistregimen och bristen på kritiskt tänkande var förbluffande. De få dissidenter som vågade opponera sig mot Det Stora Språnget fängslades, misshandlades, torterades eller avrättades.

Vanstyret under Det Stora Språnget ledde först till hungersnöd på landsbygden, vilket mot slutet utvecklades till regelrätt svält. Detta ledde till stölder av de få livsmedel som fanns att tillgå. När det till slut inte fanns någon mat kvar alls började en del äta lera, vilket ledde till att deras kroppar torkade ut så att de avled. Det finns till och med flera dokumenterade fall av kannibalism under Det Stora Språnget. Svältnöden ledde dessutom till att många dog av sjukdomar, olyckor och våld. Totalt avled ofattbara 45 miljoner människor under Det Stora Språnget.

Den som till slut fick stopp på helvetet var Liu Shaoqi som var Kinas president från 1959 till 1968. Han reste på eget initiativ runt i sin hemprovins Hunan år 1961 och blev då varse om omfattningen av svältkatastrofen på den kinesiska landsbygden. Han återvände till Peking och lyckades övertala en motsträvig Mao om att Det Stora Språnget måste avslutas. Ordförande Mao följde motvilligt rekommendationen, men straffade senare Shaoqi genom att sätta honom i isoleringscell där han dog i sviterna av lunginflammation 1969. Förmodligen räddade Liu Shaoqi livet på tiotals miljoner kineser som annars skulle ha dött av svält om Det Stora Språnget skulle ha fortsatt.

Finns det några ideologiska paralleller till Det Stora Språnget i svensk politisk historia? Ja, svensk invandringspolitik på 2010-talet är ett samhällsexperiment som bär drag av Maos projekt. Jämförelsen kan förefalla magstark vid en första anblick, men det finns vissa likheter på det ideologiska planet även om konsekvenserna skiljer sig åt. Nedan följer en jämförelse av de båda politiska projekten:

  • Projekten pågick under lika lång tid, det vill säga fyra år. Det Stora Språnget pågick mellan 1958 och 1962 medan västvärldens största invandringen till Sverige har pågått mellan 2011 och 2015.
  • Båda projekten var ideologiskt betingade och initierade av en politisk elit. Det Stora Språnget var Maos projekt för att Kina skulle komma ikapp västvärlden och bli en industriell stormakt. Den Stora Invandringen var Reinfeldts och Miljöpartiets projekt för att Sverige skulle bli den ”humanitära stormakten”. Inget av projekten var förankrade i de breda folklagren utan drevs primärt av ideologiska skäl av respektive lands politiska elit.
  • Respektive lands politiker ignorerade eller vägrade inse riskerna med projekten. Maos regim blev inte fullt informerad om problemen med Det Stora Språnget eftersom rapporteringen uppåt utsattes för aggregering av positiva nyheter. De få varningssignaler som nådde ledningen ignorerades eller avfärdades av Mao eftersom han var fast besluten att genomdriva industrialiseringen av Kina. De svenska politikerna har uppvisat en extremt verklighetsfrämmande och arrogant attityd gentemot de kommunpolitiker och opinionsbildare som har opponerat sig mot invandringens negativa konsekvenser. Erik Ullenhag försökte exempelvis avfärda alla problem genom att lansera den lögnaktiga webbsidan med ”myter om invandringen”, och istället för att åtgärda den eskalerande asylkrisen i september 2015 ställde Stefan Löfven till med en manifestation på Medborgarplatsen.
  • Propagandan i respektive land förespråkade projektens fördelar. I Kina var det Maos Lilla Röda och regimens statskontrollerade medier som låg till grund för att de kinesiska medborgarna nåddes av propagandan om Det Stora Språnget. I Sverige har de politisk korrekta vänsterliberala medierna under flera år propagerat för invandringens fördelar och censurerat alla dess ökande problem.
  • De strävsamma och kollektivt präglade folken i respektive land fortsatte att medverka i projekten trots de allt mer uppenbara negativa konsekvenserna. I Kina jobbade miljoner bönder oförtrutet med att vända flodernas lopp, smälta ner sina verktyg och riva sina hus – trots att översvämningarna förstörde risodlingarna, verktygen blev oanvändbara och de förlorade sina bostäder. I Sverige har många engagerat sig som volontärer i ideella projekt som Refugees Welcome tills de har blivit utbrända. De flesta svenskar har också accepterat att asylboenden har etablerats utan minsta förvarning i kommunerna, vilket ofta har fått till följd att skola, vård och omsorg har kollapsat på många orter. Även tvångsplacering av asylsökare accepteras utan några större protester runt om i kommunerna.
  • Både det kinesiska och svenska uppvisade en förbluffande lojalitet med respektive regim. Trots alla negativa konsekvenser har protester och kritiskt tänkande lyst med sin frånvaro. Dissidenter har bestraffats på olika sätt: i Kina genom fängelse, tortyr eller misshandel, i Sverige via utfrysning, avsked eller misshandel.
  • Båda projekten var gigantiska samhällsexperiment med negativa konsekvenser för respektive land. I Kina omvandlades självförsörjande byar på landsbygden till dysfunktionella folkkommuner med demolerade hus, urlakade åkrar, översvämningar, förgiftade floder och kollapsande ekosystem. I Sverige håller det trygga folkhemmet på att ersättas med allt fler utanförskapsområden, en sjukvård som går på knäna, en skola i fritt fall, en eskalerande kriminalitet, jihadister och skenande asylkostnader.
  • Båda projekten avslutades abrupt när de negativa konsekvenserna till slut blev uppenbara för respektive lands ledning. I Kina uppmanade Liu Shaoqi en motsträvig ordförande Mao att stoppa Det Stora Språnget 1962 efter att ha besökt den kinesiska landsbygden. I Sverige blev regeringen Löfven i november 2015 tvungen att genomdriva EU:s hårdaste migrationslagar för att stoppa asylkaoset när den skenade bortom all kontroll. Miljöpartiet var liksom Mao motsträviga till att stoppa samhällsexperimentet.

Givetvis finns det också stora skillnader mellan Det Stora Språnget och svensk invandringspolitik. I Sverige har ingen svultit ihjäl, ekosystemen har inte kollapsat och de mest absurda insatserna som att skjuta ihjäl småfåglar och vända floders lopp lyser med sin frånvaro. Å andra sidan har Kina kunnat återhämta sig från de flesta av Det Stora Språngets problem. Sveriges framtid är desto mer oviss i kölvattnet av samhällsexperimentet med massinvandringen. Hur kommer landet att gestalta sig i framtiden om integrationen fortsätter att misslyckas? Kommer Sverige att få en ekonomi som Grekland, oroligheter som i Mellanöstern, en kriminalitet som på Balkan och drabbas av islamistiska terrordåd? Det vet vi inte än. Däremot vet vi att Sverige, liksom Kina, har utsatts för ett samhällsexperiment av episka dimensioner.

Fotnot: Detta blogginlägg har till stor del baserats på boken ”Mao och den stora svälten” av Frank Dikötter. Boken rekommenderas till den som vill läsa mer om Det Stora Språnget.

2 reaktioner på ”Det Stora Språnget”

  1. ”de mest absurda insatserna som att skjuta ihjäl småfåglar och vända floders lopp lyser med sin frånvaro”

    Dessa insatser kan ju vid en första anblick framstå som fullt rationella men i Sverige finner man så absurda saker att man ofta tror man drömmer mardrömmar. 35-åringar som på fullt allvar uppges vara barn. Jobb och bostad till mördare och krigsförbrytare. Ingen utvisning av barnvåldtäktsmän eftersom de riskerar ”dålig” behandling dit de skickas. 99% av resurserna till de 0,02% friska och resursstarka som kan ta sig hit. Personer som med största sannolikhet aldrig får ett riktigt jobb framställs som pensionräddare. Personer från några av världens sämsta länder framställs som om de har bättre utbildning än svenskar. En matkostnad på 570 kr per dag till flyktingar medan våra egna barn får en lunch för 9 kr. Listan kan göras hur lång som helst. Mao var förvisso oförståndig men i absurditet så kommer han inte i närheten av Sverige.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *