Är direktdemokrati lösningen på Sveriges politiska problem?

direktdemokraterna-logotyp-blomma1

I Sverige 2015 råder det mest problematiska politiska läget i modern tid. Till problemen hör att riksdagsledamöterna är hårt styrda av partiledningen, flera partier har blivit för lika varandra, många politiker saknar adekvat kompetens och en del partier har bytt inriktning mitt under en mandatperiod. Detta har lett till en extrem polarisering, en asylkris, låsningar i riksdagen och regeringen samt antidemokratiska maktkarteller. Finns det då något alternativt politiskt system som skulle kunna fungera bättre än dagens dysfunktionella parlamentariska modell?

Det finns i huvudsak två demokratiska system: representativ (indirekt) demokrati och direktdemokrati. Sveriges parlamentariska system är baserad på representativ demokrati, vilket innebär att alla röstberättigade medborgare väljer representater till riksdagen. Talmannen lägger därefter fram förslag på en statsminister som efter riksdagens godkännande får i uppdrag att bilda regering. Det finns fördelar och nackdelar med en representativ demokrati. Till fördelarna kan räknas att medborgarna delegerar majoriteten av besluten till politikerna och deras rådgivare, folket inte behöver ta ställning till alla beslut som behöver fattas och det finns möjligheter till långsiktiga och blocköverskridande uppgörelser. Till nackdelarna hör att riksdagsledamöterna kan bli för hårt styrda av partiets linje, vissa partier kan uteslutas helt via maktkarteller, en del partier tenderar att bli för lika varandra, politikerna saknar relevant kompetens och att partier kan byta inriktning mitt i en mandatperiod.

Moderaterna är ett typexempel på ett parti där partiledningens riktlinjer dominerar politiken fullständigt. I boken Knapptryckarkompaniet av före detta moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson kritiserar hon sitt parti för att vara toppstyrt och att riksdagsledamöterna har reducerats till röstboskap åt partiledningen. Den bilden bekräftades av Mats Johansson som kallade moderaternas riksdagsgrupp för ”knapptryckarkompaniet”. När Finn Bengtsson försökte opponera sig mot Decemberöverenskommelsen utsattes han för så mycket trakasserier av Moderaternas riksdagsgrupp att det tangerade vuxenmobbning.

Det uppenbara exemplet på ett parti som har uteslutits från all demokratiskt samarbete i riksdagen är Sverigedemokraterna. Redan när partiet kom in i riksdagen 2010 hade de andra partierna som policy att inte samarbeta med Sverigedemokraterna. I december 2014 kulminerade denna utveckling med Decemberöverenskommelsen. Avsikten var att stänga ute Sverigedemokraterna från inflytande genom att de övriga riksdagspartierna kom överens om att ledaren för den största partikonstellationen skulle godkännas som statsminister samt att minoritetsregeringar var garanterade att få igenom sin budget. Med tanke på att Sverigedemokraterna redan då hade ett väljarstöd på 13%, vilket ett år senare i det närmare hade fördubblats, är detta en ytterst tveksam demokratisk princip. I oktober 2015 krackelerade Decemberöverenskommelsen efter att Kristdemokraterna hade röstat emot denna på sin partikongress.

Ett annat fenomen som har inträffat i svensk politik är att flera partier har blivit för lika varandra. Inte minst blev de tre små borgerliga partierna Liberalerna (Folkpartiet), Centern och Kristdemokraterna allt mer lika varandra under Alliansens regereringstid. Fördelen med denna konvergens är att partierna lättare kan komma överens om kompromisser i en Alliansregering och därmed kunna undvika låsningar. Exempel på historiska konflikter inom det borgerliga blocket är Centerns motstånd mot Öresundsbron och kärnkraften. Nackdelen med att partierna blir allt för lika är att väljarna inte får tydliga alternativ att ta ställning till, vilket kan skapa osäkerhet och röstbortfall. Alla borgerliga partierna backade i valet 2014, vilket oftast förklaras med att Alliansen var sönderregerad och saknade visioner, men det kan också ha berott på likriktningen inom Alliansen. Hårdast drabbade är Kristdemokraterna som förmodligen skulle åka ur riksdagen om det vore val i år; flera av deras konservativa väljare har istället flytt till Sverigedemokraterna.

Svenska politiker är dessutom påfallande lågutbildade. I regeringen Löfven har endast 10 av 24 ministrar en akademisk examen. Självaste statsminister Stefan Löfven har endast tvåårig ekonomisk gymnasieutbildning, en oavslutad svetsarutbildning och ett drygt år på socialhögskolan som akademiska meriter. Flera andra tunga socialdemokratiska ministrar saknar helt universitetsbildning är bland andra Anders Ygeman (inrikesminister), Margot Wallström (utrikesminister) och Mikael Damberg (närings- och innovationsminister). Sannolikt ägnade de mer tid åt att göra karriär inom SSU än åt högre utbildning. Jämför man med exempelvis amerikanska ministrar skiljer det ljusår i utbildningsnivå. Såväl president Barack Obama som justitieminister Loretta Lynch har studerat juridik vid ett av världens mest respekterade universitet, Harvard University. Steven Chu, som var Obamas förre energiminister, är tillika nobelpristagare i fysik. Hillary Clinton är före detta utrikesminister, utbildad jurist vid Yale och dessutom en av USA:s mest inflytelserika advokater. Listan kan göras mycket längre än så. Även i yrkeserfarenhet skiljer sig svenska och amerikanska ministrar åt. Inrikesminister Anders Ygeman har exempelvis bara staplat konserver några månader på Konsum i Högdalen, före detta näringsminister Annie Lööf har aldrig haft ett jobb utanför politiken och före detta försvarsminister Catharina Elmsäter-Svärd har aldrig gjort värnplikten. Detta kan jämföras med USA:s före detta finansminister Timothy Geithner som har varit toppchef inom såväl IMF som Federal Reserve samt före detta försvarsminister Colin Powell som tidigare var USA:s överbefälhavare. Kontrasten mellan USA:s högutbildade och välmeriterade politiker och de svenska politrukernas brist på utbildning och yrkeserfarenhet är slående.

Partier kan också byta inriktning mitt under en mandatperiod. Ett praktexempel på en 180-graderssväng är Moderaternas omvändning i invandringsfrågan. Fram till valet 2010 förde partiet en förhållandevis restriktiv invandringspolitik. År 2007 förhandlade Carl Bildt och Tobias Billström i hemlighet fram ett utlämningsavtal med Irak för annars ”kan invandringsproblemet skena okontrollbart”. År 2009 skrev Tobias Billström, Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson en debattartikel i vilken de förespråkade en väsentligt hårdare migrationspolitik. Bland annat skrev de:

”I Sverige gäller svensk lag. Därför måste medborgarskap som givits på felaktiga grunder, exempelvis genom falsk identitet, hot eller mutor, återkallas. Det duger inte att den som får avslag på sin asylansökan ska kunna stanna kvar i landet. Samtidigt bör fler utländska medborgare som dömts för grova brott utvisas. Dessutom vill vi slopa invandrares rätt att fritt välja bostadsort, och tillräckliga kunskaper i svenska måste bli obligatoriskt.”

Året därpå kom Sverigedemokraterna in i riksdagen och som en konsekvens av detta ingick Alliansen och Miljöpartiet en migrationspolitisk överenskommelse 2011. Den uppgörelsen ledde till att Sverige fick västvärldens mest generösa migrationspolitik och att invandringen ökade dramatiskt de kommande åren. När Billström år 2013 ville diskutera ”volymerna” blev han kallad rasist och fick inte något mandat att bedriva en mer restriktiv invandringspolitik. Kontrasten mot debattartikeln 2009 kunde knappt vara större. De som röstade på Moderaterna 2010 hade nog inte räknat med att partiet skulle göra denna kovändning och många missnöjda väljare valde istället att rösta på Sverigedemokraterna 2014. Faktum är att beröringsskräcken för Sverigedemokraterna har lett till det mest dysfunktionella och polariserade parlamentariska system Sverige har skådat i modern tid.

Så är direktdemokrati ett bättre alternativ än representativ demokrati?

Det finns flera exempel på direktdemokratiska system. I antikens Grekland rådde direktdemokrati i Aten på 500-talet f.Kr. Alla vuxna män hade rätt att rösta i alla beslut och därmed makt över stadens styrelseskick. Undantagna från detta system var dock kvinnor, utlänningar och slavar, vilket gjorde systemet ojämställt. I två av Schweiz kantoner förekommer också direktdemokrati kallad Landsgemeinde i form av beslutande (decisiva) folkomröstningar med regelbundna intervall. På samma sätt styrs den mexikanska enklaven Chiapas som kontrolleras av Zapatiströrelsen via direktdemokratiska beslut. Även i Sverige förekommer direktdemokrati i form av folkomröstningar, även om dessa bara är rådgivande och inte särskilt frekventa.

De senaste decennierna har det börjat växa fram direktdemokratiska partier i Sverige. På 1990-talet bildades Telefonpartiet av Peter Ahlm (som även grundade Gula Sidorna). Tanken var att medborgarna skulle kunna rösta i riksdagen via knapptelefoner som precis hade fått sitt genombrott. Partiet skördade dock bara ett fåtal röster och lades snabbt ner. På 1990-talet bildades även Direktpartiet som inspirerades av Telefonpartiet men dessutom förespråkade omröstningar via representanter, vilket därmed blev det första exemplet på flytande demokrati i Sverige.

På 2000-talet bildades det lokala direktdemokratiska partiet DemoEx (förkortning av DemokratiExperimentet) i Vallentuna som fick ett par mandat i samma kommun under 2000-talet. Under 2000-talet bildades även de direktdemokratiska partierna Aktiv Demokrati av ett antal datastudenter i Linköping och Äkta Demokrati i Värmdö. År 2014 slogs dessa tre partier samman till Direktdemokraterna, som ställde upp i valet samma år.

Direktdemokraternas princip är att deras folkvalda riksdagsledamöter ska rösta som deras medlemmar. Inför varje votering i riksdagen får alltså partiets medlemmar möjlighet att folkomrösta i varje fråga. Om man inte är engagerad i alla frågor har man möjlighet att delegera bort sin röst till ett riksdagsparti man har förtroende för. Detta kombinerade system av direktdemokratiska folkomröstningar och delegering till representativa partier kallas för flytande demokrati. Om man till exempel är väldigt insatt i miljöfrågor kan man folkomrösta i alla sådana riksdagsbeslut, medan man delegerar bort sin röst till andra partier för respektive departementsområde (finansdepartementet, försvarsdepartementet, etc). Om man vill rösta i en viss fråga kan man göra det även om man har delegerat bort sin röst i övriga fall.

De direktdemokratiska folkomröstningarna ska ske på elektronisk väg, via datorer eller mobiltelefoner som är anslutna till internet eller mobila nätverk. För de som inte har tillgång till dator eller internet ska den tekniken erbjudas på olika demokraticenter, till exempel på landets bibliotek. Själva omröstningarna kan genomföras med olika kryptografiska protokoll och datasystem för elektronisk röstning. Det finns sedan tidigare exempel på e-röstningssystem i Arizona, Estland och Norge som har använts i praktiken för förtidsröstning via internet.

Direktdemokratins främsta styrka ligger i att den kollektiva intelligensen får fritt spelrum, framför allt om landets medier rapporterar opartiska och faktabaserade nyheter. Andra fördelar med direktdemokrati är att riksdagen måste förhålla sig till opinionen i realtid, vilket motverkar problemet med att en regering kan byta inriktning mitt under en mandatperiod och bedriva en politik som går emot folkviljan under flera år. Dessutom går det inte att bilda odemokratiska karteller eller toppstyra ett parti i ett direktdemokratiskt system.

Däremot är det svårt att basera ett parlamentariskt system uteslutande på direktdemokrati. Inte minst den flytande demokratin förutsätter att det finns en representativ demokrati med folkvalda politiker som ett parallellt system. Den indirekta demokratins styrka ligger vidare i att ”politiken kan leverera”, förutsatt att politikerna är kompetenta inom sina respektiva områden. Skickliga och pålästa politiker med tydliga agendor kan dessutom föra debatter i riksdagen, TV och skriva opinionsbildande tidningsartiklar. Framförallt kan politiker i en representativ demokrati göra kompromisser och ingå blocköverskridande långsiktiga uppgörelser, vilket är svårt i ett direktdemokratiskt system.

Sveriges nuvarande representativa system är dysfunktionellt med avseende på partiernas toppstyrning, polarisering, kartellbildningar, konforma partier, politikernas låga kompetensnivå och omsvängningar under mandatperioderna. Ett fräscht inslag av direktdemokrati med väl fungerande tekniska lösningar skulle därmed vara väl värt ett försök för att bryta detta dödläge. Om de representativt valda politikerna dessutom höjde sin kompetensnivå, profilerade sig mer och var lyhörda för de direktdemokratiska besluten skulle folkviljan förmodligen återspeglas betydligt mer i riksdagens och regeringens arbete. På så vis skulle Sverige kunna få en flytande demokrati i världsklass.

6 reaktioner på ”Är direktdemokrati lösningen på Sveriges politiska problem?”

  1. Jag håller helt med. Om det inte vore ett sådant akut läge så skulle jag rösta på Direktdemokraterna. Men som det ser ut så vill jag i dagsläget inte riskera slänga bort min röst beroende på 4%-spärren utan röstar på SD.

    När läget inte längre är lika krisartat så kommer jag att rösta på Direktdemokraterna. Alternativt kommer jag att göra det trots krisläget om de ser ut att komma över 4%.

    1. Din tanke är logisk oavsett vad man vill uppnå i svensk politik. Alla mindre partier som inte valsamverkar mot 4%-spärren förlorar givetvis enorma mängder röster på det.

      Som en av grundarna av Aktiv Demokrati kan jag bara notera att det varit märkligt svårt att övertyga småpartiernas ledare och medlemmar om den saken, inte enbart de som tror på digital flytande demokrati dold under en slöja av krypterad anonymiet, men det har även varit svårt att övertyga andra partier såsom PP och Fi som har andra prioriteringar.

      Även andra lustiga beteenden som är svåra att förklara på ett logiskt sätt har jag observerat från vissa individer i denna process.

      Jag tror att det är en kombination av olika faktorer, sannolikt även ren inkompetens, men sannolikt även välkänd s.k. ”entrism” och medveten inkompetens från välbetalda s.k. ”government trolls” med god utbildning för uppgiften att kväsa nya logiska initiativ, precis såsom borgarna ex. kväste valsamverkan mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna en gång i tiden genom att skapa misstro mot partier som faktiskt endast försökte maximera sina väljares mandat p.g.a. den odemokratiska jämkade uddatalsmetoden.

      Så. Man måste vara klar över att demokratin har antagonister, även inom den s.k. ”demokratin”. Störtandet av demokratiskt valda presidenter runtom i världen och installationen av militärdiktaturer av s.k. ”demokratier” är givetvis bevis nog, men det är heller inte den enda fienden som vi tydligt ser ovan.

      Jag ser på saken långsiktigt och har startat Valsamverkanspartiet av denna anledning. På så vis kan man dessutom veta vilka små partier som inte förstörts genom infiltration och sabotage. Valsamverkar inte ett litet parti är det bevisligen handikappat och därmed oförmöget att ta sig in i riksdagen.

      Det finns ingen rimlig anledning för ett litet parti att inte ta sina kandidater in i riksdagen, oavsett hur detta sker, med tanke på den kriminalitet som pågår i riksdagen av flera av de andra partiernas ledamöter, där partierna går emot vetenskap, sunt förnuft, folkets vilja och Sveriges väl.

      De flesta partier är f.ö. direktdemokratiska även om inte alla litar på DDs programmerare eller anonyma omröstningar. DD inom partier är således ingen garanti för demokratiskt beteende från dess medlemmar där vänskapskorruption, sympati-trix och andra psykologiska trix kan användas för att styra dem på ett odemokratiskt vis.

      Min erfarenhet av många dagars informerande om DD på gator och i passager in till köpcenter är att många vill veta ett partis inriktning och att de ofta har svårt att förstå om man inte kan redovisa ungefär var man står i olika frågor i procentuella tal.

      Även vid samtal om valsamverkan stöter jag på ständiga pedagogiska svårigheter speciellt m.a.p. den splittring av Sverige som pågår via massmedia ägd av utländska intressen genom envetet bombardemang genom ad hominem-argument mot ex. SD och Vänsterpartiet där båda dessa partier förfaller i samma sak mot varann trots att de båda står för rimliga åsikter i sina partiprogram som med fördel för Sverige givetvis borde diskuteras hövligt och genomföras enligt folkets vilja.

  2. Om DD kommer in i riksdagen så blir en av de första omröstningarna säkert om invandringen. Det resultatet ska då adderas till övriga (läs SD) partiers åsikt i frågan.
    Så kan man tänka men jag förstår absolut resonemanget från Eschaton, så tänker jag också.

  3. Jag blir ibland mäkta besviken på SD, dock är Sverige nu i en så djup och allvarlig kris att det inte går att chansa på något litet alternativ. Tror att det blir SD för mig 2018 också om dom inte tabbar sig för mycket vill säga. Eller om någon annan anledning dyker upp att rösta taktiskt, tex. om ett parti ser ut att få över 4% och dom tar röster från de andra partierna främst + har ”min” agenda i migrations, nato och EU frågor. För övrigt, en väldigt bra och upplysande artikel, idén med direktdemokrati borde vara/bli framtidens melodi, helt klart.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *