Framtidens fria och opartiska medier

future

Hur kommer framtidens medier att gestalta sig? Ett önskvärt scenario är ett brett spektrum av faktaintensiva mediekanaler med många olika perspektiv och total yttrandefrihet. I ett sådant samhälle frodas dessutom den kollektiva intelligensen, vilken är den ultimata förutsättningen för såväl ett demokratiskt system som i forskningssammanhang. Så hur ser det svenska medielandskapet anno 2015 ut – och vad kan vi förvänta oss framöver?

Enligt en forskningsstudie på Göteborgs universitet domineras svensk massmedia av journalister varav 82% röstar på rödgröna partier. På SVT/SR har till och med Miljöpartiet, som förespråkar fri invandring, egen majoritet med 51% av reportrarnas röster. Noll procent röstar på Sverigedemokraterna. SVT/SR anstränger sig för att kvotera in rasifierade personer för att redaktionerna ska få samma mångfald som samhället i stort, men det förekommer inga kampanjer för att rekrytera personer med högerpolitiska åsikter. Istället har SR handplockat flera profiler med vänsterextrema åsikter. SR’s chef Cilla Benkö förnekar att denna normförskjutning åt vänster skulle ha någon påverkan på det redaktionella materialet, men givetvis färgas SR’s program och reportage av denna åsiktsdiskurs åt vänster. Det märks inte minst i program som P3’s Tankesmedjan som kallade Alice Teodorescu för ”husblatte”.

SVT/SR har även problem med låg personalomsättning. De journalister som väl har fått fast anställning på public service lämnar inte sin post i första taget; detta leder till åsikterna och positionerna cementeras ytterligare. För att få in någorlunda friskt blod har SVT/SR satt i system att anställa vikarier på tidsbegränsade kontrakt. Detta system har kritiserats, till och med inom de egna leden, vilket manifesterades av Annika Lantz som höll en tyst minut i protest för de visstidsanställdas usla villkor.

Det finns flera andra medier som ägnar sig åt agendasättande journalistik. Dagens Nyheter är ett paradexempel på en vänsterliberal tidning som ägnar sig åt agendajournalistik; Peter Wolodarskis erkände denna inriktning helt öppet efter sitt tillträde som chefredaktör 2013. Några beprövade metoder för medierna att bedriva agendasättande journalistik är via mörkläggning av obekväma problem (ofta relaterade till invandring), nyspråk, historierevisionism och förvanskning av fakta.

Expressen och Aftonbladet har, förutom skvallerreportage, nischat in sig på förföljelse av sverigedemokrater. Bland annat har de tidningarna hängt ut flera politiker och privatpersoner som har skrivit kommentarer på alternativa media. Dessa exponeringar har skett baserat på information från dataintrång som har utförts av Researchgruppen, även kallade ”Sveriges Stasi”. Boulevardtabloiderna granskar alltså medborgarna istället för makthavarna i dessa fall.

De journalister som försöker sätta sig emot den politiska korrekta åsiktskorridoren drabbas av repressalier som utfrysning, hot från vänsterextrema grupper eller uppsägningar. Inte nog med det: journalisterna står dessutom det politiska etablissemanget nära på flera plan. Exempelvis uppmanades en stor tidnings redaktion att bedriva häxjakt på Sverigedemokraterna inför valet 2014 och Reinfeldt tackade Wolodarski för ”ett gott samarbete”.

I takt med att den krassa verkligheten börjar smyga sig på med allt mer kriminalitet, asylproblem, terrorhot och en sviktande välfärd börjar allt fler läsarna ifrågasätta den politiskt korrekta rapporteringen. Dessutom säger allt fler läsare upp sina pappersprenumerationer och läser istället nyheter gratis på nätet; som en konsekvens av det har allt fler annonsörer dragit sig ur samarbetet med tidningarna. Summa summarum så har tidningarna drabbats av en kris som i folkmun kallas för tidningsdöden.

Uppenbarligen måste svenska medier reformeras på flera plan med avseende på politisk opartiskhet, personalomsättning, faktabaserade (ej agendasättande) reportage, kritisk granskning av makthavarna och jämställd behandling av journalister med avvikande åsikter. Hur kan detta gå till?

Ett bra sätt man kan tillämpa redan idag är att läsa tidningar som täcker hela det politiska spektrat. Då kan man börja med att läsa ETC och Dagens Arena på vänsterkanten, fortsätta via vänsterliberala tidningar som Dagens Nyheter och Expressen, gå vidare till konservativa tidningar som Svenska Dagbladet och Axxess, för att avsluta med invandringskritiska alternativa media som Avpixlat och Fria Tider. Detta tar givetvis väldigt mycket tid och kostar en hel del pengar. Ytterst få, om ens någon, orkar med en sådan heltäckande mediebevakning.

Som ett alternativ till att själv sitta och plöja igenom alla tidningar börjar det komma smidiga program och appar som sammanställer nyheter i olika trådar. Omni är ett bra exempel på ett sådant program; i denna app kan man välja ett ämne och sedan få ett serie nyheter presenterade i ett flöde. Återigen kan det vara tidsödande att klicka sig igenom alla nyheter, men det är definitivt ett steg i rätt riktning för ett mer heltäckande medielandskap. En intressant vidareutveckling av Omni kunde vara att alla nyheter i en tråd komprimeras och sammanfattas i en enda nyhet. Det finns redan robotar som med automatik kan sammanställa artiklar, så det borde gå att programmera en robot att filtrera ut nyheter från flera medier inom samma tema och skriva ett refererat av dessa. Som läsare skulle man då kunna välja ett ämne och vilka källor man är intresserad av – och ut kommer en sammanställning av dagens rapportflod.

Ett annat intressant fenomen är hur allt fler alternativa media och bloggar börjar växa fram i skuggan av mediahusens hegemoni. Allt fler läsare lockas över till alternativa media på grund av den politiskt korrekta åsiktskorridor och mörkläggning som frekventerar mainstreammedia. Även nischade bloggar, varav många drivs ideellt av specialister och eldsjälar, växer upp som svampar ur jorden. Exempel på läsvärda och kompetenta bloggare som utmanar etablissemanget eller ger en alternativ bild av verkligheten är Tino Sanandaji, Lars Wilderäng (Cornucopia), Rebecca Weidmo Uvell (Uvell Kommunikation), Merit Wager, Marika Formgren, Johan Westerholm (Ledarsidorna) samt Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin (Invandring Och Mörkläggning). Fler och fler läsare skapar länklistor med bloggar och alternativa media som de följer regelbundet. På motsvarande sätt ökar trafiken lavinartat till de populäraste bloggarna, framförallt om de plötsligt uppmärksammas för ett reportage av något slag. Fenomenet med kraftigt ökande trafik är något som flera av bloggarna ovan har vittnat om.

Det finns en enorm potential bland nischade och kompetenta bloggare. De är konkurrensutsatta på ett helt annat sätt och jobbar ofta hårdare och mer effektivt än de journalister som är livstidsanställda på statliga SR/SVT. Dessutom uppstår en helt annan spridning av information bland bloggar och alternativa media än vad som förekommer på de stora mediehusens redaktioner. Ett stort nätverk med oberoende bloggare med olika kompetenser och inriktningar är en form av kollektiv intelligens. Även här finns möjligheter för en uppdaterad version av Omni: bloggar och alternativa media skulle kunna vara valbara alternativ för nyhetsflödet och eventuella sammansatta nyhetsartiklar.

En del bloggar finansieras av annonsörer. Nackdelen med den modellen är att en del bloggare tvingas förhålla sig till annonsörernas budskap och i värsta fall göra förtäckt reklam; Isabella Löwengrip anmäldes exempelvis för att göra smygreklam på sin blogg Blondinbella. En intressantare form av finansiering är crowdfunding, då många läsare donerar små summor till en blogg de finner intressant. Bloggaren Tino Sanandaji har exempelvis med stor framgång finansierat såväl en bok som en Youtube-kanal med crowdfunding.

Att komma tillrätta med de stora mediehusens vänsterdiskurs, rigida personalomsättning och repressalier av oliktänkande journalister är en betydligt större utmaning. Det är förmodligen en process som kommer att flera år, om den ens någonsin kommer att genomföras. SVT/SR har dock lyckats förnya sitt material genom att anlita produktionsbolag som Filt, Strix, Thelma/Louise och Tredje Statsmakten Media. Dessa produktionsbolag har onekligen tillfört en viss fräschör till programutbudet, även de måste ändå förhålla sig till de pressetiska policies och riktlinjer som SVT/SR deklarerar. Men om SVT/SR på allvar ska kunna reformera sina redaktioner krävs förmodligen flexiblare lagar om anställningsskydd, en brytning med den rödgröna hegemonin, stärkt fackligt skydd för oliktänkande reportrar, uppdaterade pressetiska policies och inkvotering av journalister med en konservativ politisk hållning. Huruvida något av detta kommer att bli verklighet kan man bara sia om. Eventuellt håller den politiskt korrekta diskursen på att nå vägs ände i asylkaosets 2015, och det politiska landskapet håller på att ritas om, så möjligtvis kan det leda till en förändring de kommande åren.

Då kan man skönja desto större förändringar på ledarredaktionerna hos Göteborgsposten, Expressen och Svenska Dagbladet som har brutit det politiskt korrekta tabut och gått i en mer konservativ riktning. Göteborgsposten rekryterade i år den liberalkonservativa Alice Teodorescu som chef för ledarredaktionen; på kort tid slutade flera vänsterorienterade ledarskribenter och ersattes av liberalkonservativa dito. Det var en lyckad satsning som gav Göteborgsposten stor uppmärksamhet runt om i landet. På Expressen har Anna Dahlberg gjort en 180 graders sväng från 2010 (då hon propagerade för invandring) till en betydligt mer invandringskritisk hållning 2015. Henns kollega Ann-Charlotte Marteus har dessutom erkänt och nästan bett om ursäkt för att hon var med om att skapa åsiktskorridoren. Svenska Dagbladet har gått ännu längre på sin ledarredaktion och konservativa skribenter som Ivar Arpi och Per Gudmundson riktar dagligen salvor mot den dysfunktionella svenska invandringspolitiken. Alla dessa initiativ är ytterst välkomna då den svenska mediesfären desperat behöver en normförskjutning i konservativ riktning. I förlängningen kommer förhoppningsvis ledarredaktionerna att konvergera mot en jämviktspunkt i den politiska mittfåran.

En annan utveckling som vore välkommen är mer faktabaserade reportage, inte minst i boulevardtabloiderna Expressen och Aftonbladet samt i reklamkanaler som TV3, TV5, TV6, etc. Många av reportagen och programmen håller bedrövligt låg kvalitet och på webben jagar tidningarna annonsklick genom skvallerreportage. På det stora hela har utbildningsnivån, kvalitativ journalistik och bokläsandet minskat de senaste decennierna – till förmån för lättsmält underhållning. Pseudodokumentären Zeitgeist har till och med lanserat konspirationsteorin att de massmediala storföretagen översköljer världens befolkningar med underhållningsprogram för att undanhålla dem från fakta, allmänbildning och kritiskt tänkande. Fortsätter utvecklingen kan Sverige få ett medielandskap som påminner om Berlusconis italienska TV-kanaler med nästan uteslutande skräpprogram.

En annan katalysator till förändring är tidningsdöden, det vill säga tidningarnas allt sämre ekonomi. Om man betraktar de stora tidningarnas rörelseresultat visar det sig att de flesta har en minskande omsättning. Som en konsekvens av de sviktande intäkterna har Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet tvingats säga upp flera journalister, redaktörer och fotografer. I allt fler fall publicerar tidningarna TT-nyheter för att spara in på redaktionellt arbete och låter journalister fotografera på utlandsuppdrag. Flera lokala tidningar har gått i konkurs de senaste åren. Om det visar sig att konservativare ledarartiklar och mer faktaorienterade reportage säljer bättre än politiskt korrekta ledare och agendasättande journalistik kommer förmodligen fler tidningar att dra åt höger.

Summa summarum kommer förhoppningsvis utvecklingen att gå åt rätt håll de kommande åren. Reaktioner följs som bekant av motreaktioner. 2010-talet har än så länge präglats av det politiskt korrekta med inslag av mörkläggningar och faktaförvanskningar; en motreaktion på 2020-talet mycket väl kan bli en mer öppen, faktaintensiv och yttrandefrihetsgrundande period. Mycket av hoppet står till ny teknik som Omni, ett myller av nischade crowdfundade bloggar, mer och friare produktionsbolag åt public service, jämlik behandling av oliktänkande journalister, en uppgörelse med all mörkläggning, samt en gir från det politiskt korrekta till ett mer ett öppet publicistiskt klimat. Först då kan den kollektiva intelligensen nå sin fulla potential.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *