Kollektiv intelligens

collective-intelligence

Under rätt förutsättningar är den kollektiva intelligensen överlägsen all annan mänsklig intelligens. Termen kollektiv intelligens bär anor från 1785 då Marquis de Condorcet lanserade juryteoremet. Detta teorem innebär att sannolikheten för en grupp att fatta rätt beslut ökar proportionellt med antalet medlemmar, förutsatt att varje medlem i genomsnitt fattar rätt beslut i mer än 50% av fallen. Om dessa förutsättningar är uppfyllda i en stor grupp kommer sannolikheten för ett kollektivt korrekt beslut att konvergera mot 100%.

Entomologen William Morton Wheeler gjorde en liknande betraktelse på 1910-talet med en myrstack; myrornas enträgna samarbete i det enorma kollektivet upplöser deras individualitet och han betraktade myrorna som celler i en ”superorganism”. Andra pionjärer inom den kollektiva intelligensen är H.G. Wells med konceptet ”world brain”, Vladimir Vernadsky som lanserade begreppet ”noosphere” och Émile Durkheim som skrev boken ”The Elementary Forms of Religious Life”. Gemensamt för dessa tänkare i 1900-talets början är att de beskrev en kollektiv världsomspännande intelligens, en sorts global cortex.

Ett av de mest berömda verken inom kollektiv intelligens är ”The Wisdom Of Crowds” från 2004 av James Surowiecki. I den boken argumenterar han för att beslut som fattas av en stor heterogen grupp oftast är bättre än de beslut som fattas av experter eller i en mindre homogen grupp. För att en så kallad vis grupp ska kunna fatta optimala beslut hävdar Surowiecki att följande kriterier måste vara uppfyllda:

  • Varierande åsikter: varje individ i gruppen måste ha privata bestämda åsikter.
  • Oberoende: individerna i gruppen får inte interagera med de andra medlemmarna.
  • Decentralisering: varje individ måste kunna dra slutsatser ur sitt lokala sammanhang.
  • Aggregation: det måste finnas mekanismer för att kunna samla alla individers oberoende åsikter till ett beslut.

Det finns flera exempel på när en heterogen grupp fattar bättre beslut än ett fåtal experter. Det mest berömda exemplet förmodligen viktbedömningen av en stor oxe. Ett antal slaktare, som alla var experter på att bedöma vikten på nötkreatur, fick först göra sina individuella bedömningar. Var och en gjorde missbedömningar på upp till hundra kilo. Sedan fick en heterogen grupp bestående av hundratals personer med olika ålder, kön, ursprung och social bakgrund göra en samlad bedömning av tjurens vikt; deras sammanvägda resultat blev kusligt korrekt på hektot när.

På motsvarande sätt finns det exempel på homogena grupper som fattar usla beslut. Ett exempel är Skandias ledning på 2000-talet som fattade flera förödande beslut när de belönade varandra med mångmiljonbonusar. I den gruppen var alla svenska, vita, medelålders, rika män som kommunicerade frekvent med varandra. De verkade i en isolerad bubbla och utvecklade en form av gruppsykologi med narcissistiska drag, vilket ledde till att deras exklusiva klubb ansåg sig ha rätt till mångmiljonbonusar och lyxrenoveringar. I en mer heterogen grupp med större interaktion med omvärlden skulle dessa verklighetsfrämmande beslut förmodligen inte ha fattats.

Imitation i en grupp kan också leda till dåliga beslut. Ofta uppstår detta fenomen i en homogen grupp där medlemmarna kommunicerar mer med varandra än med omvärlden. Individerna tenderar i en sådan kontext att imitiera varandra för att nå ett beslut. Svenska konsensusbeslut är i viss mån ett resultat av imitation; medlemmarna vill ofta vara till lags och inte stöta sig med varandra. I en hierarisk grupp med konsensusmentalitet får ledaren dessutom ofta stort inflytande och kan påverka de andra medlemmarna att imitera chefens tänkande och beslutsunderlag. För mycket imitation och konsensusbeteende leder också till att konflikter – och i viss mån konstruktiva diskussioner – undertrycks. Ovan nämnda affär i Skandia kan också sägas vara en konsekvens av imitation inom en sluten homogen grupp.

För mycket centralisering kan också ha en destruktiv inverkan på beslutsfattandet. Rymdfärjan Columbia som exploderade 2003 är ett exempel på det. Flera ingenjörer varnade för att det fanns risk för att värmesköldarna kunde lossna, men NASA:s ledning ignorerade varningarna och lät rymdfärjan flyga ändå. När Columbia inträdde i atmosfären lossnade mycket riktigt några värmesköldar och rymdfärjan slets sönder och brann upp. Ett annat exempel på dysfunktionellt centraliserat beslutsfattande är Maos Kina under Det Stora Språnget på 1960-talet. Flera lokalpolitiker i de kinesiska kommunerna friserade rapporterna om svält och missförhållanden till politikerna i provinserna, som i sin tur rapporterade ännu större glädjesiffror till kommunistpartiets ledning i Peking. Maos centraliserade ledning fattade alltså fel beslut baserat på denna aggregering, vilket i förlängningen ledde till att cirka 45 miljoner människor svalt ihjäl på den kinesiska landsbygden.

Uppdelning mellan grupper som är beroende av varandra underminerar också den kollektiva intelligensen. Ett paradexempel på det är terrorattackerna i New York 9/11, som förmodligen kunde ha undvikits om CIA, FBI, NSA och Secret Service hade kunnat utbyta och samordna mer information. Som en lärdom av detta tillkortakommande bildades Department of Homeland Security. Dessutom har nätverket Intellipedia bildats för att alla departement och säkerhetstjänster i USA ska kunna utbyta information med varandra.

Känslor och gruppsykologi kan också ha inverkan på den kollektiva intelligensen. Ett bra exempel på när känslor och flockbeteendet får prioritet över förnuftet är i finansiella sammanhang. Många ekonomiska bubblor har uppstått på grund av att alla vill köpa aktier eller låna allt mer till bostäder bara för att ”alla andra gör det” – trots att ekonomiska fundamenta indikerar att börsen eller bostadsmarknaden är kraftigt övervärderad. Många tenderar dessutom att resonera som att det finansiella läget ”är annorlunda nu”, vilket har varit ett återkommande fenomen i finansiella kriser sedan Grekland på 1200-talet, via tulpanbubblan i Holland på 1500-talet till subprime-krisen i USA 2008.

Harri Oinas-Kukkonen är en finsk professor i informatik som har baserat stor del av sin forskning på boken Wisdom Of Crowds. Han bekräftar i korthet de kriterier som beskrivs i boken, men gör även några tillägg: konflikter och tävlingsmoment har också en tendens att förbättra de kollektiva besluten i en grupp. Många som har arbetat internationellt kan vittna om att detta beteende är vanligt utomlands, medan konsensusmentalitet och konflikträdsla är mer vanligt förekommande inom svenska organisationer. Oinas-Kukkonen påpekar också vikten av att rätt information förmedlas i rätt tid till gruppen som ska fatta beslutet. Här finns en tydlig parallell till medias rapportering om olika politiska partier, exempelvis inför ett val.

I forskningsvärlden är den kollektiva intelligensen också av stor vikt. Till skillnad mot den visa stora heterogena gruppen som ska fatta kloka beslut oberoende av varandra, vilar forskningens framgångar snarare på samarbete och öppenhet. En bättre term för kollektiv intelligens i forskningssammanhang är kollektivt samarbete. Forskare som har studerat kollektivt samarbete är bland annat Howard Bloom, David Skrbina, Don Tapscott och Anthony D. Williams. Några principer som lyfts fram för att kollektivt samarbete ska fungera är öppenhet, referentgranskning (peer review), distribution av information och att verka globalt.

Det har bildats ett antal projekt och organisationer för att undersöka främja den kollektiva intelligensen. The Global Consciousness Project är ett parapsykologiskt projekt som grundades 1998 för att mäta mänskliga reaktioner och hitta mönster som skulle kunna förklara ett världsmedvetande. Projektet har dock blivit kritiserat för att ha påvisat mönster som inte är statistiskt säkerställda. Global Futures Intelligence System (GFIS) är ett annat projekt som verkar inom den kollektiva intelligensens sfär. Det grundades av United Nations University (UNU) och syftar till att sammanställa och sprida information mellan experter och beslutsfattare världen över; resultaten redovisas årligen i rapporten ”State of the Future”. Dessutom har det amerikanska universitetet MIT bildat ett center för forskning inom kollektiv intelligens kallad Center For Collective Intelligence.

Det finns flera tekniska och sociala tillämpningar av kollektiv intelligens. Flera open source-projekt, som Linux, baseras på att mängder av programvaruutvecklare samarbetar för att designa, implementera och testa programkod – ofta på ideell basis. En del flygplanstillverkare låter tre oberoende utvecklingsavdelningar bygga styrsystem åt ett flygplan. I de flesta fall ger styrsystemen samma utslag, men om något system avviker så fattas ett majoritetsbeslut. Sannolikt är det bara ett system som har en bugg, medan de båda andra systemen ger rätt resultat, vilket skapar en redundans och säkerhet i det slutgiltiga resultatet.

Även sociala medier som Facebook, Twitter, Instagram och Google+ kan användas i den kollektiva intelligensens namn genom att trender kan synliggöras via analys av stora datamängder. Dataspel som The Sims och Second Life baseras även de på deltagarnas kollektiva intelligens och samarbete. Prediktioner inom den finansiella världen baseras också ofta på kollektiv intelligens, då ett stort antal aktiespekulanters förväntningar och köpbeteende analyseras för att kunna prediktera börsens utveckling.

Det kollektiva beslutsfattandet är dessutom den grund som demokratins grundvalar vilar på. Miljontals röstberättigade väljare med olika åldrar, kön, bakgrund, utbildning och erfarenheter är den ultimata tillgången som kollektivt beslutsunderlag. De flesta styrelseskick baseras därmed på representativ (indirekt) demokrati med fria och hemliga val, där väljarkårens kollektiva intelligens representeras av parlamentariska ledamöter.

Exempel på system där den kollektiva intelligens inte kommer till sin rätt är diktaturer, auktoritära religioner som islam och teokratier som Iran och Saudiarabien. Även destruktiva sekter lider brist på kollektiv intelligens, eftersom en sekt begränsas till en liten homogen grupp med en karismatisk ledare och medlemmarna som ofta utsätts för mind control. De mest kända destruktiva sekterna i Sverige är enligt Föreningen Rädda Individens kriterier Scientologerna, Jehovas Vittnen, Livets Ord, Enighetskyrkan och Hare Krishna. I samtliga dessa system har den kollektiva intelligensens centrala mekanismer (variation, oberoende, decentralisering och aggregation) helt eller delvis satts ur spel. De mest extrema exemplen på hur den kollektiva intelligensen fullständigt har ersatts av auktoritär indoktrinering är Nazitysklands SS-förband och Islamiska Statens salafistiska jihadister. Det är två bestialiska exempel på ren och skär ondska med hjärntvättade soldater som mördar, våldtar, skövlar, fördriver och bedriver etnisk rensning i respektive ledares namn; jihadisterna kämpar för det globala kalifatet medan SS-Waffen stred för det Tredje Riket.

Det är även intressant att betrakta forskningsresultaten i de olika systemen. I Kina, vilket är en kommunistisk diktatur med 1,4 miljarder invånare, återfinns endast nio nobelpristagare. Bland dessa nobelpristagare har cirka hälften studerat och verkat i USA eller andra västländer – och det var där de gjorde sina banbrytande forskningsframsteg. Vidare finns det ingen (!) nobelpristagare i fysik eller kemi som enbart har varit verksam i kommunistdiktaturen Kina. Bland 1,4 miljarder muslimer, som i varierande grad tror på islams auktoritära regler och/eller lever under sharialagar, har endast sju personer tilldelats nobelpriset. Som en jämförelse har 14 miljoner judar (det vill säga 100 gånger färre än muslimerna) producerat hela 129 nobelpristagare. I USA, där yttrandefriheten är som störst och den kollektiva intelligensen frodas, återfinns däremot sju av världens tio främsta universitet. Hela 257 av 889 nobelpristagare är amerikaner. Sverige sjunker däremot i rankingen bland världens främsta universitet. År 2014 hade Sverige tre lärosäten bland de hundra bästa, men 2015 trillade Uppsala och Lund under den magiska hundra-gränsen. Uppsala universitet rasar dessutom snabbast i mätningarna sedan 2012. Södertörns Högskola, med flera postmarxistiska studier, är den högskola som presterar absolut sämst i hela Sverige. Till stor del kan Södertörns Högskolas problem bestå i att de har en vetenskapskritisk rektor i Moira von Wright, som bland annat anser att kvinnor är mindre förmögna än män att ta till sig logisk faktabaserad fysikundervisning. Förmodligen firar den kollektiva intelligensen inga större triumfer på Södertörns Högskolas normkritiska utbildningar.

Som bekant förutsätter en demokrati fria hemliga val och oberoende medier – och först då kan den kollektiva intelligensen komma till sin fulla rätt i ett styrelseskick. Så hur väl frodas den kollektiva intelligensen i Sverige med avseende på den svenska demokratin och medierna? Tyvärr finns här en hel del brister. I den svenska journalistkåren råder brist på kollektiv intelligens på grund av flockbeteende, utfrysning och avsked av oliktänkande reportrar. Till stor del beror denna inskränkhet och konsensusmentalitet på att 82% av journalisterna röstar rödgrönt och påverkas av socialdemokratiskt eller liberala tankesmedjor. Istället för oberoende och yttrandefrihetsbaserade medier får svenska folket till stor del hålla tillgodo med politiskt korrekt vinklade reportage, agendasättande nyheter eller direkta skrämselmetoder i form av uthängningar av dissidenter. Inte minst Sverigedemokraterna har demoniserats i media, i synnerhet inför avgörande tillfällen som riksdagsval.

Därmed har flera bärande principer i den kollektiva intelligensen underminerats i det svenska demokratiska systemet. De varierande åsikterna undertrycks av mediernas politiskt korrekta åsiktsdiskurs. Decentraliseringen sätts ur spel när väljarna uppmuntras att rösta enligt den agenda som SVT, SR och DN i Stockholm presenterar snarare än den verklighet väljarna själva lever i. Invånarna i en liten bruksort där ett asylboende etableras utan någon förvarning föredrar kanske Sverigedemokraterna, men påverkas att inte rösta på dem med tanke på stigmatiseringen partiet utsätts för av de stora mediehusen. Även oberoendet får sig en törn eftersom personer som föredrar Sverigedemokraterna kan utsättas för repressalier på jobbet, i fackföreningar eller bland släkt och vänner. Kort sagt får den kollektiva intelligensen inte fritt spelrum i den svenska demokratin. Den enda mekanismen som är i det närmaste intakt i svensk demokrati är aggregeringen via fria och hemliga val (även om systemet med öppna valsedlar i vallokalerna har kritiserats av utländska observatörer).

Även i riksdagen och regeringen fungerar inte den kollektiva intelligensen på grund av isoleringen av Sverigedemokraterna. Trots att 20-25% av väljarna stödjer Sverigedemokraterna har odemokratiska metoder som Decemberöverenskommelsen tillämpats flitigt. Dock har alla dessa åtgärder visat sig vara direkt kontraproduktiva: Sverigedemokraterna växer i opinionen (och är i vissa mätningar största parti), Decemberöverenskommelsen rasade ihop som ett korthus efter mindre än ett år och hösten 2015 har regeringen tvingats till att driva sverigedemokratisk politik när asylkrisen urartade fullständigt. Detta beror på att Sverige länge har varit en dysfunktionell demokratur, inte minst när det gäller migrationspolitiken. Om den kollektiva intelligensen istället hade fått råda i en yttrandefrihetsgrundande demokrati hade förmodligen asylkrisen kunnat undvikas. Då hade alla varningssignaler kunnat fångas upp på ett mycket tidigare stadium, analyserats korrekt och adekvata åtgärder hade kunnat sättas in i god tid.

Det finns alltså mycket kvar att göra i Sverige för att frigöra den största intellektuella kraften av dem alla: den kollektiva intelligensens makt.

2 reaktioner på ”Kollektiv intelligens”

  1. Intressant. Så för att utveckla den kollektiva intelligensen till fullo så bör vi alltså skapa en större mångfald i Sverige. Få in fler människor från olika perspektiv, etnicitet, ålder, bakgrund, tänkande och så vidare. Det är kanske därför som smältdeglar och städer som New York, Hong Kong, Singapore mfl blir så framgångsrika både kreativt och ekonomiskt. För de välkomnar och interagerar med många olika människor. Deras kollektiva intelligens skulle man kunna argumentera för är högre än intelligensen i en helsvensk småstad. Det understödjer också det faktum att företag med stor mångfald går bättre än andra.

    1. Ja, under rätt omständigheter är det absolut så. En förutsättning är dock att immigranterna har en utbildniningsnivå och hyser demokratiska värderingar som matchar värdlandet. Då fungerar i allmänhet integrationen väl till förmån för båda parter. USA och Australien har numera styrt om invandringspolicyn i den riktningen, för att främja landets intressen. Här finns ett blogginlägg om det: http://www.morpheusblogg.se/2016/02/11/asylinvandring-ar-inte-arbetskraftsinvandring/.

      En allt för stor invandring av muslimer länder från tredje världen som hamnar i utanförskap, segregering och radikalisering har dock motsatt effekt. Sharialagar är raka motsatsen till kollektiv intelligens, och då blir det som i Molenbeek i Bryssel. Det problemet kallas occidentofobi, se http://www.politico.eu/article/brussels-attacks-terrorism-europe-muslims-brussels-attacks-airport-metro/.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *