Vänsterns dilemma

V

Vänsterpartiet har hållits utanför förhandlingarna om asylkrisen. Det är kanske lika bra det, för inom den vänsterorienterade rörelsen är åsikterna om migration minst sagt spretiga.

Till att börja med finns det en inbyggd konflikt mellan den postmarxistiska devisen att Sverige ska ta emot all världens flyktingar samtidigt som Vänsterpartiet måste värna om sina traditionella och till stor del bidragsberoende väljargrupper. Den postmarxistiska rörelsen utgörs av grupper som Allt Åt Alla. De har bland annat gjort sig kända för att bistå romerna med att upprätthålla det illegala lägret på en industritomt i Malmö. Många har dessutom engagerat sig som volontärer på Malmö Centralstation med att välkomna asylsökare. När asylkrisen eskalerade under hösten 2015 tröttnade dock volontärerna på kaoset och kastade in handduken. ”Allt åt alla Malmö” meddelade på sin Facebook-sida:

”Det vore oansvarigt av oss att bränna ut aktivister på ett arbete som i själva verket inte är deras att utföra.”

Kort sagt vill grupper som Allt Åt Alla att Sverige ska ta hand om all världens flyktingar och romer, men när det kommer till kritan mäktar de inte med mottagandet. Ögonblicksbilden av hur utmattade vänsteraktivister plockar ner sina skyltar med ”Refugees Welcome” på Malmö Centralstation är symboliskt för hur asylmottagandet håller på att krackelera i samhället i stort. En konsekvens av Sveriges allt för ambitiösa asylmottagande är att de offentliga utgifterna ökar dramatiskt; regeringen tvingades i november 2015 låna 11 miljarder SEK för att finansiera det kortsiktiga asylmottagandet. Dessutom tvingas staten, landsting och flera kommuner till nedskärningar i den offentliga välfärden. Mångkulturella konkursmässiga Malmö har drabbats särskilt hårt. Sydsvenskan skriver:

”Flyktingkrisen har tvingat ner Malmö stad på knäna. Socialsekreterare har tvingats lämna ordinarie arbetsuppgifter för att ta hand om den akuta krisen. Kommunen räknar med att årets flyktingmottagande kommer att kosta 82 miljoner kronor mer än 2014. Regeringen har redan meddelat att Malmö stad får ett engångsbelopp på 380 miljoner kronor för att täcka de ökade kostnaderna. Kommunen räknar med att flyktingsituationen kommer att påverka staden under flera år framöver.”

Dessutom har stadsområde Söder i Malmö genomfört flera nedskärningar i hemtjänst, äldrevård, fältgrupper, fritidsgårdar och stöd till personer med funktionsnedsättningar. Ironiskt nog protesterar Vänsterpartiet i en ohelig allians med Sverigedemokraterna och Alliansen mot dessa nedskärningar, vilket har lett till en schism med Miljöpartiet och Socialdemokraterna som styr i Malmö. Samtidigt förespråkar Vänsterpartiets vapendragare i Allt Åt Alla ett asylmottagande utan några gränser, vilket skulle sätta ännu mer press på välfärdssystemen. Sammantaget har detta lett till en konflikt inom det rödgröna lägret. Begreppet ”rödgrön röra” har fått en ny dimension i asylstormens öga. Nathan Sachar skriver om detta dilemma i Dagens Nyheter:

”Låt mig avslöja något intressant: Också inom partiet V, som målar invandringen i rosenskimmer, är man mycket oroade. Det är inte svårt att gissa varför. Om välfärdssystemet spricker så kommer deras väljare att drabbas svårare än M-väljarna. Om det nu är så, hur länge bör V ge SD monopol på frågan?”

LO dras med liknande problem. LO:s medlemmar är traditionellt kritiska mot konkurrens från utländska arbetare. Det märktes inte minst i Vaxholmskonflikten då det lettiska byggföretaget Laval utsattes för starka protester av LO:s medlemmar. Bland annat skrek en grupp byggnadsarbetare från Byggnads ”go home” till de lettiska byggnadsarbetarna. Kontrasten mot Allt Åt Allas skyltar med ”Refugees Welcome” kunde knappast vara skarpare. LO:s medlemmar har historiskt sett varit Socialdemokraterna trogna, men i Sifos mätning i november fick Sverigedemokaterna störst stöd med 29,4% bland LO:s medlemmar. Inte minst inom åkerinbranschen märks konflikten mellan inhemska och utländska chaufförer tydligt. Flera strejker har utförts av svenska åkare i protest mot utländska chaufförer som dumpar lönerna i branschen och kör utan formella tillstånd. Svenska Transportarbetareförbundet går dock i otakt med sina medlemmar och har förbjudit medlemskap för aktiva sverigedemokrater med hänvisning till ”alla människors lika värde”; paradoxalt nog anser därmed Transportarbetareförbundet att sverigedemokrater inte har samma värde som andra människor. LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson är en notorisk motståndare mot Sverigedemokraterna, och nyligen drev LO en kampanj mot Sverigedemokraterna med budskapet ”en röst på Sverigedemokraterna (SD) är en röst på kraftigt minskad välfärd”. Sanningshalten i den kampanjen kan diskuteras eftersom det är den kraftigt ökande invandringen som numera sätter press på välfärdssystemen. Det är tveksamt hur länge Thorwaldsson kan motsätta sig den största väljargruppen, det vill säga de sverigedemokratiska väljarna, inom LO.

Dessutom måste vänstern förhålla sig till de autonoma våldsbejakande vänsterextrema grupperna som AFA (Antifascistisk Aktion) och RF (Revolutionära Fronten). Dessa vänsterextrema grupper har med ”det goda våldet” satt i system att hota, trakassera och misshandla borgerliga politiker och journalister som förespråkar en mer konservativ politisk inriktning. De vänsterextrema autonoma grupperna har dessutom mer resurser än de högerextrema. I Uppdrag Gransknings reportage om vänsterextremism sade journalisten Mattias Ståhle:

”De flesta attackerna kommer ifrån vänstern det är glasklart, vi pratar 95-5 om vi räknar i procent.”

Ahn-Za Hagström, chefsanalytiker på Säpos författningsskydd, kommenterade situationen i Sydsvenskan:

”Majoriteten av de fall av otillåten påverkan som Säkerhetspolisen känner till kommer från de autonoma miljöerna. […] Vi bedömer att de autonoma aktivisterna i dagsläget har en större förmåga än vit makt-anhängarna att använda våldsamma metoder strategiskt och systematiskt.”

Trakasserierna och våldet mot journalister och politiker från de vänsterextrema grupperna utgör ytterst ett hot mot demokratin och yttrandefriheten. Jonas Sjöstedt har försökt ta avstånd från våldsvänstern. Detta avståndstagande uppskattades dock inte av en fraktion inom Ung Vänster som ger sitt aktiva stöd åt vänsterextrema grupper. Nio kvinnliga medlemmar i Ung Vänster skrev en debattartikel på detta tema i Nyheter 24 där de kallade ”AFA och RF våra vänner”:

”Det finns en motsättning i att han, som partiledare för ett feministiskt parti, använder sig av härskartekniker i sitt försök att göra konflikten i Ung Vänster samt synen på antifascistiskt självförsvar till en ‘grabbgrej’. Detta går inte i linje med en feministisk hållning.”

Att Ung Vänster uppmanar sin partiledare att legitimera autonomt våld är givetvis problematiskt i en rättsstat som Sverige där det är Polisen, Säpo och rättsväsendet som ska ansvara för medborgarnas säkerhet. Återigen finns här en inbyggd i konflikt mellan Vänsterpartiet och dess radikala svans i Ung Vänster, AFA och RF.

AFA har även kopplingar till den ovan nämnda gruppen Allt Åt Alla. I oktober 2015 arrangerade Allt Åt Alla tillsammans med Walla Scen en manifestation på Valla Torg i Årsta. Protesterna bottnar i att Allt Åt Alla och ett antal hyresgäster vänder sig mot att Stockholmshem vill höja hyrorna för att kunna renovera hyresbeståndet. Aktivisterna menar att Årsta kommer att gentrifieras och att obemedlade hyresgäster tvingas att flytta. En drivande person bakom dessa aktioner är Mathias Wåg som har ett förflutet som aktivist i AFA och är medlem i Researchgruppen. Rebecca Weidmo Uvell har granskat aktionerna i Årsta närmare och har kartlagt ett intrikat nätverk där Allt Åt Alla försöker påverka politiker och Hyresgästföreningen; dessa påtryckningar sker genom grästrotsaktioner och protester som arrangeras via sociala medier samt närliggande organisationer som Linje 19.

Som om det inte vore nog med motstridigheter inom vänstern blossade det upp en konflikt mellan vänsterpartiska kvinnor med invandrarbakgrund som varnar för islamiseringen i flera utanförskapsområden. Vänsterpartistiska riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh skrev i en debattartikel i Expressen hur radikaliserade muslimer förtrycker kvinnor och fostrar jihadister i utsatta förorter. För denna artikel fick hon utså hård kritik inom de egna leden för att vara ”rasist och islamofob”. Kritiken kom bland annat från partikollegorna Ali Esbati, Christina Höj Larsen, Aron Etztler och Rossana Dinamarca som ifrågasatte Kakabavehs riksdagsplats. Jonas Sjöstedt själv gav knapphändiga besked om var han stod i den infekterade konflikten i sitt parti. För denna undfallande otydlighet fick han kritik från Sara Mohammad som tog Kakabaveh i försvar. Återigen fick Jonas Sjöstedt en besvärlig konflikt att (inte) hantera inom sitt parti.

Vidare måste Vänsterpartiet förhålla sig till opinionsbildande tidningar som ETC och Dagens Arena. Budskapet från dessa opinionsbildare är i ett nötskal att invandring lönar sig (vilket är felaktigt), att den offentliga sektorn måste utvidgas med hundratusentals jobb och att skatterna måste höjas. Många vänsterväljare som primärt läser dessa vänstertidningar samt ser på SVT och lyssnar på SR där 82% av journalisterna är rödgröna får givetvis en vinklad bild av verkligheten, vilket försvårar för Vänsterpartiet att föra en konstruktiv debatt i besvärliga ämnen som migration.

Hur ska då Vänsterpartiet hantera den svåraste konflikten som står mellan fri invandring och bevarad välfärd? De flesta vänsterpartister och vänsterdebattörer förespråkar kraftigt höjda skatter, inte minst för höginkomsttagare. Problemet är bara att inga skattehöjningar i världen kan finansiera de skenande kostnaderna för Sveriges extrema immigration och misslyckade integration. Dessutom riskeras samhällskontraktet att brytas. Stora liberala tänkare som John Stuart Mill, Friedrich Hayek och Adam Smith erkände nationalstaten som den politiska organisation med störst folklig förankring. Detta förutsätter dock att medborgarna i staten bidrar med att betala skatt och i gengäld får tillgång till den offentliga välfärden. Med tanke på att det kommer hundratusentals migranter till Sverige per år, varav en stor del hamnar i arbetslöshet och bidragsberoende, blir kostnaderna för detta mottagande väldigt dyrt både på kort och lång sikt. Inte minst de ”ensamkommande flyktingbarnen”, varav de flesta egentligen saknar asylskäl, kostar enorma summor. Om den arbetande befolkningen ska påtvingas skattehöjningar för att finansiera en allt dyrare invandring kan det leda till att samhällskontraktet undermineras. Många personer i den arbetsföra befolkningen kan dessutom välja att flytta utomlands för att få lägre skatter och bättre samhällsservice i retur. Höjda skatter har även negativ inverkan på de svenska företagens konkurrenskraft, vilket kan leda till högre arbetslöshet och att flera företag etablerar sig utomlands. Det finns de som förespråkar en frivillig invandringsskatt. Förmodligen skulle en sådan partiell skatt inte heller kunna finansiera de skenande migrationskostnaderna. Dessutom skulle alla problem kvarstå med utanförskap, arbetslöshet, bostadsbrist, kriminalitet och radikalisering som följer i kölvattnet av Sveriges misslyckade och dysfunktionella integrationspolitik. De välbeställda medborgarna skulle i så fall kunna välja att bosätta sig i gated communities eller flytta utomlands. Risken finns att det blir Vänsterpartiets utsatta väljare som drabbas hårdast av ett sådant dystopiskt scenario.

Vad gör Jonas Sjöstedt åt alla dessa konflikter inom Vänsterpartiet? Ganska lite som synes. Konflikten om islamisering valde han att ducka för helt och hållet. Vår tids svåraste fråga, det vill säga asylkrisen, har han inte heller agerat i nämnvärt. Faktum är att Vänsterpartiet inte ens var med i Migrationsöverenskommelsen som slöts i oktober 2015. Efter att den rödgröna regeringen i panik annonserade kraftiga restriktioner i asylmottagandet kommenterade Sjöstedt utvecklingen på följande vis:

”Sverige har varit ett ljus i mörkret den här hösten för väldigt många flyktingar. De har sökt sig mot ljuset men nu släcker vi det. [Det innebär] oerhört dramatiska inskränkningar i rätten att söka asyl överhuvud taget.”

Jonas Sjöstedt väljer alltså att kritisera sina kollegor i den rödgröna regeringen istället för att stötta dem i detta svåra beslut som kan vara direkt avgörande för landets framtid. Det är inget annat än ett simpelt populistiskt utspel att utmåla Vänsterpartiet som ett det enda flyktingvänliga partiet. Vänsterns verklighet är som synes betydligt mer komplicerad än så.

5 reaktioner på ”Vänsterns dilemma”

  1. Instämmer i det mesta men inte att det är något fel på Sveriges (iofs obefintliga) integrationspolitik. Iranier, jugoslaver mfl har kommit hit och integrerat sig. Det är mest invandrare från mellanöstern och nordafrika som väljer att inte integrera sig. Att vissa går att integrera medan andra, specifika grupper uppvisat integrationsresistens tyder på att felet inte är mottagarlandets.

    Man kan helt enkelt inte tvinga de som hatar västerlandet att integrera sig i det.

  2. Intressant och utvecklad beskrivning av dagens tvetydiga vänsterrörelse.

    Hur mycket har gemensamt har dagens asylaktivister och ungvänster med de 68-vågare man ibland ser utanför bolaget viftandes med senaste proletären, ganska lite är min gissning.

    Kul blogg förresten.

    1. Rödvinsvänstern på 60- och 70-talen sådde fröet till dagens invandringspolitik genom att övertyga Palme om att lagstifta om att Sverige skulle bli mångkulturellt. Dessutom ändrades policyn från arbetskraftsinvandring till asylinvandring, till stor del för att man ville ta emot vänsterintellektuella flyktingar från Chile. Däremot hade de förmodligen inte kunnat föreställa sig dagens vänsterextremism och asylkris. De sådde vind och skördade storm.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *