Så kom romerna i arbete

Rhist-img-61-12

“Man kan inte förbjuda fattigdom”, är Stefan Löfvens favoritargument för att man inte kan förbjuda tiggeri. Logiken i det påståendet haltar betänkligt. Välstånd och rikedom uppnår man i allmänhet genom utbildning och arbete. Om en person fortsätter att tigga består däremot fattigdomen. Ett mer konstruktivt påstående vore: ”man ska försöka få människor i arbete”.

Arbetslösheten är dock skyhög bland romerna i Europa. I genomsnitt är arbetslösheten bland romer 22 procentenheter högre än hos majoritetsbefolkningen i Europa. Av de romer som är medborgare i Sverige är cirka 80% arbetslösa. Bland de romer från Rumänien och Bulgarien som bor i tältläger och inte har uppehållstillstånd i Sverige är arbetslösheten närmare 100%. I Rumänien är arbetslösheten bland romer i arbetsför ålder 50-60%.

Romernas utanförskap och fattigdom är extremt med europeiska mått mätt. I Rumänien med den största romska befolkningen bor de flesta i nedslitna förortsområden, skjul eller tältläger. Alkoholism bland män, stress bland hushållsarbetande kvinnor och hjärt- och kärlsjukdomar är utbredda problem.

Så varför är arbetslösheten och utanförskapet så stort bland romerna? Forskning har visat att det är en kombination av diskriminering och frivillig distansering. Forskning Och Framsteg skriver:

”Den forskning som finns om romernas situation i dag handlar ofta om marginalisering. Orsaken till den höga arbetslösheten bland romerna är en blandning av diskriminering från majoritetssamhället och romernas misstro mot detta samhälle. En intervjustudie visar att romernas utanförskap kombineras med stor stolthet över det egna ursprunget, vilket ökar distansen till majoritetssamhället – och dessa två mekanismer verkar förstärka varandra.”

Men romernas arbetslöshet och utanförskap har faktiskt inte alltid varit ett problem i Rumänien. Under Nicolae Ceaușescus kommunistdiktatur 1967-1989 gjordes stora ansträngningar för att assimilera romerna i det rumänska majoritetssamhället. En förklaring till att Ceaușescu var så angelägen att assimilera romerna är att han var en övertygad stalinist. Enligt stalinismen kunde den perfekte kommunistmedborgaren skapas genom social ingenjörskonst och barnuppfostran. Denna teori understöddes av Stalins chefsbiolog Trofim Lysenko som hävdade att förvärvade egenskaper kunde gå i arv. Det etniska arvet var alltså underordnat i det stalinistiska Rumänien och romerna skulle därmed oberoende av sitt ursprung assimileras i det kommunistiska majoritetssamhället, vare sig de ville eller inte.

Under kommunistregimens första år anställdes ett förhållandevis stort antal romer i den politiska administrationen, milisen, armén och säkerhetspolisen Securitate. Romer som fortfarande praktiserade sina gamla hantverkaryrken tvingades att skola om sig till moderna industriarbeten. Traditionella smeder fick en ny roll inom den tunga industrin, mängder av romer i byarna utanför Bukarest fick jobb som byggnadsarbetare, och så vidare. Antalet förvärvsarbetande romer i industrin ökade dramatiskt under kommunistregimens första tid. Gaturengöring i städerna var ett yrke där romerna fick en monopolliknande ställning. Även i jordbruket på landsbygden förvärsarbetade romerna mer än tidigare.

Ett mindre glamoröst perspektiv på Ceaușescus arbetslinje är att romerna tvingades in i olika statliga program under kommunistdiktaturen. På papperet hade alla jobb, även romer. ”Om de låtsas betala oss så låtsas vi jobba”, var inställningen bland en del romer – men Ceaușescus hårda assimileringspolitik innebar trots allt en garanterad minimilön och i viss mån ett socialt skyddsnät.

Romernas arbetslöshet under Ceaușescus regim är svår att bedöma eftersom många romer dolde sitt ursprung, många tvingades in i statliga åtgärder och arbetslösheten fluktuerade över tid. Arbetslösheten bland män sträcker sig från den imaginära siffran 0% (då alla hade ett statlig jobb på papperet), till en mer realistisk uppskattning på 15% upp till 33% år 1977 då ekonomin började krackelera. Hur man än räknar var dock arbetslösheten bland Rumäniens romer betydligt lägre under Ceaușescus regim än i nutid.

Efter Ceaușescus fall ökade diskrimineringen av romerna i Rumänien dramatiskt. Utan den hårda kommunistiska kontrollen kom gamla mönster av antiziganism, rasism och diskriminering åter fram i dagen. Fabrikerna såldes ut och de flesta av romerna förlorade sina arbeten. Romernas arbetslöshet, hemlöshet, fattigdom och utanförskap sköt i höjden. Ett typexempel på denna utveckling är före detta arbetardistriktet Ferentari i Bukarest som snabbt förföll efter kommunismens fall och numera befolkas av fattiga romer. Saknaden av de östeuropeiska kommunistregimerna är i särklass störst bland romerna. De förlorade i praktiken allt de hade efter järnridåns fall.

Sensmoralen av denna historia är att det faktiskt är möjligt att assimilera romerna i majoritetssamhället, visserligen under ganska brutala och extrema former. Så vad gör rumänska politiker och myndigheter idag för att assimilera romerna? Jo, de påstår sig driva ett flertal integrationsprojekt för att förbättra romernas situation. För det ändamålet avsatte EU strukturfonder på hela 32 miljarder kronor för budgetperioden 2007-2013. Men vid slutet av 2013 visade det sig att Rumänien endast hade plockat ut 6% av pengarna. Efter hårda påtryckningar från resten av EU utnyttjade Rumänien till slut 20% av bidragen som var öronmärkta för att förbättra romernas utbildning och sociala standard. Den politiska viljan i Rumänien för att förbättra för romerna saknas uppenbarligen.

Givetvis ska inte Rumänien återgå till en kommunistdiktatur, men politikerna skulle kunna använda EU:s strukturfonder för att studera och på ett humant sätt implementera de delar av Ceaușescus program som faktiskt fungerade för att få fram jobb, bostäder och ett socialt skyddsnät åt romerna.

Man kan inte förbjuda fattigdom. Men de rumänska politikerna kan anstränga sig betydligt hårdare för att få romerna i arbete.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *