Mot oroligare tider?

krig

Det var en gång ett land som var rikt, framgångsrikt och fredligt. Efter andra världskriget växte ekonomin i snabb takt och huvudstaden attraherade såväl turister som affärsmän. Landet var en framgångssaga och framhölls ofta som ett föredöme för hela regionen.

På grund av ett flertal konflikter i Mellanöstern sökte sig allt fler flyktingar till landet. Flyktingförläggningarna fylldes snabbt på och blev en tacksam rekryteringsbas för olika islamistiska terrororganisationer. Deras närvaro uppfattades efter hand som en stat i staten, då de inte var integrerade eller hade för avsikt att bli det. Flera faktorer bidrog till att destabilisera samhället: den stora flyktingströmmen, en polarisering av politiken och en tilltagande militarisering bland muslimerna. Med tiden blev allt fler kristna medborgare i landet blev avogt inställda till muslimerna på grund av deras radikalisering. Konflikten mellan den kristna befolkningen och muslimerna eskalerade och båda sidor började bilda miliser i självförsvar. Medan situationen förvärrades blev dessa miliser starkare och överträffade snart den reguljära armén som var en av de minsta i regionen. Detta undergrävde i sin tur snabbt regeringens auktoritet.

Sammantaget ledde allt detta till ett inbördeskrig mellan den kristna befolkningen och de invandrade muslimska grupperna. I stor utsträckning var inbördeskriget ett utslag av en större muslimsk vrede mot västvärlden. Medan kriget fortsatte utvecklades miliserna till maffialiknande organisationer med regelrätt kriminalitet som huvudsaklig verksamhet. Kriget finansierades genom utländskt stöd, utpressning, rån, bankrån och smuggling av vapen och narkotika. Det blodiga inbördeskriget rasade under flera år och stora delar av huvudstaden lades i ruiner. Ett antal krigsbrott och terrordåd utfördes med många civila dödsoffer som följd.

FN:s säkerhetsråd införde med varierande resultat flera resolutioner som uppmanade alla parter i konflikten att omedelbart och simultant lägga ner vapnen och upphöra med alla militära aktiviteter. Till slut sattes en multinationell styrka in för att garantera milisgruppernas reträtt och skydda den försvarslösa civilbefolkningen.

Det som beskrivs ovan är Libanon och inbördeskriget som rasade mellan 1975-1991. Förhoppningsvis kommer ett liknande scenario aldrig att bli verklighet i Sverige, men det finns ändå seriösa historiker, debattörer och försvarsexperter som gör bedömningen att det kan bryta ut stora oroligheter i Sverige inom några årtionden.

Anders Lugn, som har ett förflutet som kapten i FN, jämför utvecklingen i Sverige med just Libanon i en artikel i Aftonbladet:

”I mitten av 80-talet arbetade jag som kapten i den internationella FN-styrkan i Libanon. Därefter var jag många gånger i detta underbara land, sönderslitet av så många inbördes strider. Hur är det möjligt att ett så fantastiskt land med så många goda människor kan begå detta kollektiva självmord? Jag kunde hitta sex förhållanden som skapade förutsättningar för den libanesiska undergången:

Svaga gemensamma nationella värderingar, svag nationell krigsmakt, svag nationell polismakt, extremt god tillgång till vapen, stor tillgång till droger – alkohol till kristna, hasch till muslimer och en känsla av vanmakt i befolkningen: ’det är ingen idé att kämpa för ett bättre liv… fogdarna tar ändå det jag skrapar ihop’.

Hemma i Sverige inser jag sakta men obehagligt säkert att just dessa faktorer i stigande utsträckning gäller även oss.”

Hela analysen av Anders Lugn rekommenderas. För den som har följt den svenska debatten och politiken de senaste åren ser säkert också parallellerna till utvecklingen i Sverige.

Niall Ferguson, som är världsberömd historieprofessor på Harvard University, gjorde i en intervju med Magasinet Neo följande uttalanden om den undermåliga integrationen i Sverige:

”Problemet med Europa är att man inte kan hantera och integrera invandrare. Och det här misslyckandet kommer att ha katastrofala följder framöver, utan tvivel. Jag tror inte det finns något som oroar mig mer. När jag ser hur europeiska städer har utvecklats, ser jag enbart problem framför oss.

Jag skulle i korthet beskriva det som ett problem med våld. Risken finns att vi kommer att se konflikter mellan etniska grupper. Vi skapar multietniska städer i multikulturalismens namn, och i takt med att dessa städer får större problem med sin ekonomi blir klyftorna djupare. Och här finns en risk att alienerade och delvis radikaliserade andra och tredje generationens invandrare kommer i konflikt med en utsatt vit underklass. Detta händer redan i England, och man kan se de första tecknen på detta i Skandinavien.

Det som är verkligt häpnadsväckande för mig är hur oförmögen den europeiska eliten är att hantera detta. Och de ursinniga försöken att stigmatisera dem som försöker ta upp problemet. De blir utpekade som islamofober eller rasister.”

Det är värt att belysa utvecklingen i Sverige med Malmö som exempel. För en generation sedan hade Malmö en ekonomi och kriminalitet i paritet med övriga landet. Numera har drygt halva Malmös befolkning utländsk bakgrund. Den grova kriminaliteten har skenat med mängder av skottlossningar, bombdåd och handgranatsprängningar. Malmö är numera den stad där det sker flest bombdåd i hela Europa. Under den mest intensiva kriminella perioden sommaren 2015 hade Malmöpolisen inte ens tid att jaga knarklangare utan de kunde helt öppet sälja narkotika på gatorna runt Folkets Park. Dessutom finns ett gigantiskt illegalt läger med romer på en industritomt mitt i Malmö. Återigen har inte polisen haft tid eller resurser att tömma lägret och avhysa ockupanterna, utan lägret har fått vara kvar medan markägaren har fått betala dyrt för saneringen av tomten. Till råga på allt har Malmös ekonomi blivit bankrutt på grund av den stora invandringen. Tino Sanandaji skriver i en artikel i Realtid:

Malmös budget är minst sagt intressant läsning. Nästa år räknar Malmö kommun med 17 miljarder i nettokostnader, vilket finansieras med 12 miljarder i egna skatteintäkter och 5 miljarder i kommunalt utjämningsbidrag. Ytterligare ca 5 miljarder går till landstinget i Skåne. Om Malmö vore ett eget land skulle det ha ett större strukturellt underskott än Grekland. Den centrala förklaringen till den dåliga utvecklingen i landets mest mångkulturella kommuner skriks samtidigt ut från statistiken: invandring kombinerad med decennier av misslyckad integration.”

Ekonomiska problem brukar som bekant vara en grogrund för kriminalitet. Malmö har alltså gått från att vara en rik och fredlig stad på 1980-talet till en bankrutt stad med grov kriminalitet på 2010-talet. Om man extrapolerar utvecklingen 30 år framåt i tiden, hur kommer situationen att vara i Malmö då? Hur kommer utvecklingen att vara i hela landet efter samma tidsperiod?

Som om det inte vore nog med allt detta har danska Jyllands-Posten beskrivit den oroande utvecklingen i Sverige i en ledarartikel. Jyllands-Posten skriver (i översättning):

”Sveriges invandringspolitik har utvecklats till ett komplex. Eftersom den svenska invandringspolitiken i första hand bygger på en abstrakt, humanitär grund, blundar man för konkreta konsekvenser som miljardkostnader för sociala insatser, vålds- och brottsstatistik som skjuter i höjden, kulturell segregation, ett skol- och utbildningssystem i fritt fall, religiös radikalisering i storstäderna och ett hotande folkligt missnöje med det som av allt fler svenskar uppfattas som en förvandling av den sociala verkligheten till följd av invandringen.

Många kan helt enkelt inte känna igen sig i det Sverige som växt fram med rekordfart, och som ingen verkar ha kontroll över. Detta gäller även de samhälleliga eliterna, som i mer än 30 år blundat för den förvandling som skett, och som därför har väldigt svårt att erkänna att de haft fel och måste ompröva sin syn på samhällsutvecklingen.

Genom decennier av socialdemokrati och kulturliberalism har ett moraliskt imperium byggts, men det är nu på väg att kollapsa. Nya röster utmanar det rådande systemet, till och med i en del av de etablerade massmedierna. Detta är det nya; att centrum inte längre håller samman, att landet i allt högre grad delas, splittras, klyvs i olika block.

Svenskarnas säkerhet är i stor utsträckning avhängig av om de kan finna politiska läsningar på sina problem. Om detta inte lyckas blir lösningarna anti-politiska, dvs våldsamma och blodiga. När makten inte längre upplevs som legitim finns alltid en risk för våld. Så är det i Syrien, och så kan det även bli i Sverige.”

Dessutom har hundratals svenska radikaliserade muslimska ungdomar åkt till Syrien för att strida med Islamiska Staten; av dessa bedöms en av nio kunna ta med sig kriget hem till Sverige. Vidare bedöms cirka 2-3% av alla asylsökare vara IS-krigare. Med tanke på att det kommer 2000 migranter till Sverige varje dag blir det snabbt ett ansenligt antal jihadister som uppehåller sig i landet. Om jihadisterna kommer att hålla sig till sin tidplan, vilket förutspås av den jordanske journalisten Fouad Hussein, kommer det att bli ”full konfrontation mot de otrogna” mellan 2016-2020.

Ovanstående analytikers sammantagna bild är alltså ganska dyster: om den stora invandringen och den misslyckade integrationen tillåts fortsätta kan det nog bryta ut stora oroligheter i Sverige inom några årtionden. Förhoppningsvis kommer denna dystopi aldrig att bli verklighet, men man bör ändå vara vaksam på oroväckande tendenser.

Disclaimer: Detta blogginlägg är en sammanställning av uppgifterna från personerna, tidningarna och källorna som är citerade i texten och är alltså inget personligt ställningstagande och ingen form av uppmaning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *