Det Motsägelsefulla Partiet

MPNär läste du senast en kritisk och grävande artikel om Miljöpartiet? Svaret är sannolikt aldrig, av det enkla skälet att Miljöpartiet är det största parti bland Sveriges journalistkår. Eftersom stormedias journalister har svikit sitt uppdrag att opartiskt och kritiskt granska makten reder Projekt Morpheus ut begreppen istället.

I Miljöpartiets begynnelse var de ett enfrågeparti: de ville förbättra miljön rätt och slätt. På 80-talet drog miljöpartisterna den logiska slutsatsen att invandringen till Sverige påverkar miljön negativt och man verkade för att minimera antalet klimatflyktingar. Under samma årtionde, närmare bestämt 1989, införde den dåvarande socialdemokratiske regeringen luciabeslutet, vilket syftade till att kraftigt minska asylinvandringen eftersom Sverige inte kunde ta emot den ”rekordstora” flyktingströmmen på 700 personer/vecka. Som en jämförelse kommer i skrivande stund 10.000 asylsökande/vecka till Sverige, men något nytt luciabeslut är inte i sikte. På 80-talet kunde man alltså föra en rationell debatt om invandringen inom de nuvarande regeringspartierna MP och S. Med begränsad invandring kunde MP skydda miljön och S upprätthålla den svenska välfärden.

Sedan hände någonting. År 2005 startade Svenska Kyrkan det så kallade Påskuppropet med krav på amnesti och ett flertal partier, däribland MP, lät sig inspireras av detta. Gustav Fridolin, som då var miljöpartistisk riksdagsledamot, var starkt pådrivande bakom en motion för ökad amnesti. I SvD stod det 2005-05-17:

”De fem partierna tror sig ha goda chanser att tvinga regeringen på reträtt. Den stora uppslutningen kring Påskuppropet tyder på att opinionen svängt för en generösare asylpolitik. 

– Jag tror att många svenskar skäms när de ser hur flyktingar tvingas gömma sig under vidriga förhållanden i Sverige och hur de tvingas söka läkarvård på hemliga kliniker, säger Gustav Fridolin.”

År 2011 slöt MP en uppgörelse med alliansregeringen vilket skulle innebära västvärldens mest liberala invandringspolitik. Detta var sannolikt en ”hämnd” för att SD kom in i riksdagen 2010. MP’s motion 2012/13:A393 förespråkar i det närmaste fri invandring, vilket skulle förpassa den svenska välfärden till historien med tanke på invandringens stora kostnader. Låt det sjunka in för ett ögonblick: fri invandring skulle förpassa den svenska välfärden till historien.

Ironiskt nog påverkar invandringen även miljön negativt eftersom koldioxidutsläppen per person är mycket mindre i Mellanöstern och Afrika jämfört med Sverige. För att kunna ta emot alla flyktingar i Sverige måste det byggas nya bostäder, skolor, sjukhus, vägar och så vidare; denna utbyggnad av infrastrukturen har stor negativ påverkan på miljön. Vidare måste matförsörjningen ökas i Sverige, som har ett väldigt kallt klimat jämfört med länderna migranterna kommer ifrån, vilket inte heller är klimatsmart ur ett globalt perspektiv. Faktum är att en immigrant bidrar nästan dubbelt så mycket till växthuseffekten jämfört med de som redan bor i Sverige. Dessutom ökar koldioxidutsläppen från flygtrafiken eftersom migranterna åker för att träffa släkt och vänner när det har blivit fred i deras hemländer. Det kan tyckas märkligt att MP, som är motståndare till långa flygresor, driver en politik som leder till att hundratusentals migranter kommer att börja semesterflyga från Sverige långt upp i norr till Mellanöstern och Afrika. Istället för att dela ut permanenta uppehållstillstånd vore det mer klimatsmart att dela ut temporära uppehållstillstånd, så att flyktingarna kan återvända hem när det blir fred i deras hemländer. Ännu mer prekärt blir det eftersom majoriteten av migranterna kommer till Europa från säkra länder som Turkiet.

Summa summarum: MP vill förbättra miljön och ha fri invandring. Men migrationen påverkar miljön negativt. Så varför ställs inte MP till svars för sin inkonsekventa politik i media? Svaret är att cirka 42% av alla journalister är miljöpartister (på SVT och SR är andelen så hög som 52-54%), så partiet särbehandlas i media. Knappt inga kritiska frågor om MP’s invandringspolitik har ställts, än mindre har den ologiska kopplingen till miljöpolitiken ifrågasatts.

Regeringstiden har kantats av svikna vallöften och beslut som har gått stick i stäv med MP:s tidigare hållning. Valåret 2014 gjorde MP en uppgörelse med S i ett antal regeringsfrågor; då gick MP med på att bygga Förbifart Stockholm och göra inköp av nya JAS-plan. Uppgörelsen med S år 2014 fick gammelmiljöpartisten Birger Schlaug att rasa. Han skriver på sin blogg:

”Jaha, så visar det sig då att man lagt ner en stor del av sitt liv på ett parti som kommer att administrera och legitimera beslut om såväl nya JAS-plan som miljömonstret Förbifart Stockholm. Det var ju liksom inte meningen. Känns lite konstigt att intensivt ha ägnat 20 år av sitt liv med något som resulterar i detta. […] MP riskerar att få betydelsen Meningslösa Partiet.”

Alldeles nyligen gick MP med på att sälja Vattenfalls brunkolsanläggningar i Tyskland, trots att Gustav Fridolin dyrt och heligt lovade i valrörelsen att anläggningarna inte skulle säljas och kolet skulle stanna i marken. Detta beslut har kallats för ett svek, inte minst inom rödgröna kretsar. Vidare har den rödgröna regeringen tagit ut två miljarder ur SJ genom beslut om extra utdelningar från bolaget som ska gå till statskassan. Detta trots att Åsa Romson tidigare ondgjorde sig över att Alliansen tog ut det betydligt mindre beloppet 250 miljoner ur SJ och kallade detta ”för en spark i magen”.

Även biståndsminister Elisabeth Lövin går emot sina tidigare åsikter. När hon satt i opposition kritiserade hon Alliansen för att ta pengar från biståndsbudgeten för att finansiera Sveriges allt dyrare asylmottagande. När hon numera sitter som biståndsminister i regeringsställning gick Miljöpartiet i maj 2015 med på att använda över en femtedel av biståndsbudgeten till flyktingmottagandet i Sverige, vilket är mer än vad Alliansen använde. I oktober 2015 planerar regeringen för ännu större transfereringar på 60% från biståndsbudgeten för att finansiera det kostsamma asylmottagandet i Sverige. Som ett resultat av nedskärningar av Sveriges och andra länders biståndsbudgetar har UNHCR nu fått akut brist på pengar för att kunna hjälpa flyktingarna i närområdet. Nationalekonomen Tino Sanandaji konstaterar på sin blogg:

”Det viktigaste rika Europa kan göra för tiotals miljoner på flykt och uppemot hundratals miljoner i drabbade länder är naturligtvis att skicka resurser, inte att ta emot några hundratusen av de som lever i eller runt krigsdrabbade länder och försumma resten. […] Sveriges kostnader för asylmottagning samt långsiktig försörjning av flyktingar är minst 80 miljarder kr för några tiotusental flyktingar per år. FNs samlade finansieringsmål för 12 miljoner Syriska flyktingar är samtidigt ca 70 miljarder kronor (de brukar inte få in allt de äskar). Detta är en resursallokering som ingen rationell humanist kan försvara. Det är på samma sätt en skandal att Sverige har skurit 10 miljarder kronor ur biståndsbudgeten till förmån för bland annat flyktingsmugglare och Bert Karlsson.”

Det finns alltså såväl humana som klimatsmarta skäl att försöka hjälpa de flyktingar, mest kvinnor och barn, som är på flykt i Syriens närområde. MP bedriver dock idogt en rakt motsatt politik.

De stora migrationsströmmarna till Sverige har även lett till stora utmaningar i skolpolitiken. Sverige har under flera år haft den sämsta skolutvecklingen i hela OECD enligt PISA-mätningarna. Gustav Fridolin lovade därför att ”fixa skolan på 100 dagar” när han tillträdde som utbildningsminister. Tyvärr har PISA-resultaten sjunkit ytterligare sedan dess. I en forskningsrapport härleddes de stora rasen för den svenska skolan till den rekordstora invandringen. Med lite sunt förnuft kan man komma till samma slutsats själv: nyanlända elever som har bristfällig utbildning och inte kan prata svenska presterar givetvis sämre i skolan. Eftersom Sverige har den största asylinvandringen per capita inom OECD är korrelationen med de sjunkande PISA-resultaten uppenbar. Gustav Fridolin kommer nog att få svårt att ”fixa skolan” de kommande 100 dagarna också.

En annan miljöpartistisk minister som har ett sällsynt otacksamt uppdrag är bostadsminister Mehmet Kaplan. Enligt Boverket behövs det byggas minst 500.000 bostäder till 2020, medan regeringen planerar för att bygga 250.000 stycken – alltså hälften så många. I en intervju i SVT Agenda ställdes Mehmet Kaplan till svars för detta, men kunde inte leverera några tillfredsställande svar. Den intervjun har i Expressen kallats ”TV-höstens pinsammaste inslag”. Återigen är det MP:s frikostiga invandringspolitik, som går tillbaka till uppgörelsen med M från 2011, som ligger bakom den skriande bostadsbristen i Sverige. Utan invandring skulle befolkningen minska i Sverige, så det är svårt att ifrågasätta dess inverkan på bostadspolitiken; återigen finns här en inbyggd konflikt i MP:s politik. Till råga på allt så obstruerar miljöpartister på kommunal nivå ofta bostadsbyggande. Exempelvis i Hammarbyskogen planeras det för nya bostäder, vilka skulle kunna komma invandrare till del, men de lokala miljöpartisterna vill bevara skogen och överklagar ständigt planerna. Några desperata åtgärder har föreslagits från regeringen: tvångsplaceringar av flyktingar i alla kommuner och modulhus. Inget av dessa förslag är speciellt attraktiva. Tvångsplaceringar går emot kommunpolitikerna och folkviljan och kan i en extrem situation leda till exproriering av fastigheter vilket har föreslagits i den statliga utredningen SOU: 1993:89. Beräkningar har visat att modulhus skulle bli den dyraste och sämsta bostadsformen i Sveriges historia. Eftersom modulhusen kommer att uppföras med tillfälliga bygglov måste de skrivas av på 10-15 år, vilket leder till en hyra på cirka 20.000 SEK/månad för en trea på 70 kvadratmeter. De modulhus som ska byggas i Västervik kommer att bli dyrare än lyxlägenheter på Södermalm eller i exklusiva Turning Torso. Dessutom kommer modulhusen att uppföras i oattraktiva lägen, vilket i sin tur bäddar för att detta blir nya utanförskapsområden. Trots att bostadskrisen är en av landets mest brännande frågor har Mehmet Kaplan inte lagt så mycket tid på detta som man kan förvänta sig. I denna artikel avslöjas att Kaplan istället ägnade flera månader åt att resa till konferenser som ligger utanför hans ministerportfölj och på misstänkta nöjesresor till Turkiet på betald arbetstid.

Mehmet Kaplan har dock ännu fler skelett i garderoben. I ett uppmärksammat uttalande i Almedalen 2014 jämförde han jihadister som åker till Syrien med svenskar som stred på Finlands sida under vinterkriget 1939. Vidare hävdar Nalin Pekgul att Mehmet Kaplan är en islamist med en dold agenda. Nalin Pekgul skriver:

”Det är ingen slump att islamistiska organisationer ofta bjuder in kända hatpredikanter till sina möten. Sveriges Unga Muslimer, som Mehmet Kaplan har varit ordförande för 2000–2002, har till exempel bjudit in Riyadh ul Haq till Stockholmsmoskén. Riyadh ul Haq stödjer väpnat jihad och föraktar judar, kristna och hinduer. Andra hatpredikanter som har inbjudits till Sveriges Unga Muslimers möten är Abdullah Hakim Quick och Khalid Yasin. […] På grund av rädsla för att stämplas som islamofob vågar ingen ifrågasätta Mehmet Kaplan och hans dolda agenda. Det här är inget annat än ett svek mot de människor som i första hand drabbas av islamisternas intolerans och förtryck.”

Mehmet Kaplan omgärdas dock av ännu fler skandaler. Han har suttit i styrelsen för Charta2008, som är en organisation som värnar för rättssäkerheten för terrormisstänkta och förespråkar en mjukare terrorlagstiftning. I samma styrelse satt Anna Sundberg (Um Anas) som är aktiv i Miljöpartiet och gift med terroristen Said Arif; även Annas svägerska är gift med en dömd terrorist. Dessutom satt Amanj Aziz i samma styrelse. Amanj bjöd in Bilal Philips för att hålla en föreläsning i ungdomsföreningen TUFF. Bilal är islamist, antisemit, förespråkar att homosexualitet ska bestraffas med döden och anser att självmordsattacker kan vara befogade. Kaplan är även vän med Rashid Musa, som har påstått att de som åker för att strida för den somaliska terrororganisationen al-Shabaab är hjältar. Mehmet Kaplan är dessutom svåger med Mustafa Tumturk, som har varit inblandad i tvivelaktiga affärer i asylboendet Granhedsgården tillsammans med Omar Mustafa.

Mehmet Kaplan har tillbakavisat alla anklagelser eller anklagat kritikerna för att vara islamofober. Eftersom massmedia inte har granskat honom närmare är det slående, för att inte säga skandalöst, hur Miljöpartiets politiker tenderar att särbehandlas av media och i politiken. Omar Mustafa, som är är ordförande för Islamiska förbundet i Sverige, uteslöts ur Socialdemokraternas partistyrelse när det framkommit att han hade bjudit in personer med antisemitiska åsikter. Abdirizak Waberi, som förespråkar att sharialagar ska införas i Sverige, var moderat riksdagsledamot 2010-2014 och satt med i försvarsutskottet, men var inte valbar till riksdagen 2014. Både Mustafa och Waberi har fått lämna sina höga poster inom S och M, men Kaplan sitter kvar.

Ännu ett tecken på att islam håller på att få en allt större roll inom miljöpartistisk politik är Gävles moské som utfärdade en fatwa inför valet 2014 som uppmanar muslimer att antingen rösta på Miljöpartiet eller Vänsterpartiet.

val-09-2014
Fatwan som utfärdades av Gävle moské.

Fatwan utfärdades av imamen Abo Raad som har pekats ut av Gefle Dagblad som den militanta islamismens ledare i Sverige. Enligt honom riktades fatwan framförallt till muslimer som inte kan så mycket om svensk politik. Eftersom en fatwa har samma betydelse inom den islamiska rätten som ett prejudikat inom svenskt rättsväsende kan detta ha påverkat valresultatet på ett odemokratiskt sätt till förmån för Miljöpartiet. Exakt vad som ligger bakom fatwan är inte klarlagt. En tolkning är att imamen vill dra nytta av Miljöpartiets frikostiga invandringspolitik för att få ännu fler muslimer att invandra till Sverige, medan en annan tolkning är att han attraheras av att Mehmet Kaplan har haft många höga poster inom muslimska organisationer i Sverige. Om det är någon gång svensk massmedia borde göra ett grävande reportage om Miljöpartiet är det om dessa eventuella kopplingar till imam Abo Raad.

Som om det inte vore nog bäddar MP för ännu en motstridighet. Partiet har lyft upp HBTQ-frågor på sin partipolitiska agenda, sannolikt för att stjäla röster från FI och V. Åsa Romson markerade detta i sitt Almedalstal där hon förutom att markera HBTQ-frågan gick till hatattack mot vita medelålders män. I det beryktade Almedalstalet sade Åsa Romson bland annat:

”För de allra flesta av oss är faktiskt inte just vita, heterosexuella, medelålders män – utan människor.”

Det är ett grovt nysexistiskt, oikofobiskt och nyrasistiskt uttalande. Vänd på begreppen så framstår det tydligt hur absurt (och straffbart) detta påstående är.

Partiet kämpar för HBTQ-frågor å ena sidan och fri invandring å andra sidan. Stor invandring från Mellanöstern leder dock till att antalet muslimer ökar. Muslimer är i stor utsträckning är negativa till HBTQ-frågor, eftersom homosexualitet är ett brott enligt koranen. Detta leder till ännu en motsägelse och kan på sikt leda till en konflikt mellan dessa grupper. Redan idag vittnar många homosexuella i invandrartäta förorter att de känner sig förföljda och hotade av radikaliserade muslimer.

Ännu ett bevis för Miljöpartiets inneboende motstridigheter är detta fotografi på Mehmet Kaplan som är taget i en svensk moské. Kaplan sitter med männen på främsta raden, medan de muslimska kvinnorna måste stå upp på tredje raden.

Med tanke på att Åsa Romson har gått till en radikalfeministisk attack mot medelålders svenska män – som är bland de mest jämställda i världen – är det märkligt att hon accepterar att partikollegan Mehmet Kaplan behandlar kvinnor på ett sådant patriarkalt manér. Om Miljöpartiet menar allvar med sin feministiska politik borde Romson istället ägna mer energi åt att få Kaplan att behandla muslimska kvinnor på ett mer jämställt sätt än att skrämma bort medelålders manliga väljare med missriktade radikalfeministiska utspel.

Mitt under pågående asylkris i november 2015 har Miljöpartiet snarast obstruerat än hjälpt sina socialdemokratiska kollegor. Medan justitie- och migrationsminister Morgan Johansson påtalar att det är fullt på alla asylboenden påstår Miljöpartiets migrationspolitiske talesperson Magda Rasmusson att privatpersoner kan få hyra ut sina bostäder till 15.000 asylsökare till ekonomisk ersättning. Tidigare initiativ har dock inte visat sig särskilt lyckade. I Jönköping ledde projektet “Öppna din dörr” till att blott sju personer anmälde sitt intresse för att hyra ut sin bostad, varav noll (!) godkändes av Migrationsverket. Om Miljöpartiets nuvarande plan mot förmodan blir verklighet kommer det att räcka till 1,5 veckas mottagande. Sedan då?

Till råga på allt så har det framkommit uppgifter att regeringen kände till den kommande asylkrisen redan i mars 2015, men att uppgifterna mörkades av Morgan Johansson och Maria Ferm. Johan Westerholm skriver på bloggen Ledarsidorna:

”Morgan Johansson har konsekvent, tillsammans med Miljöpartiets Maria Ferm, sorterat bort de varningssignaler som kommit från Polisen och Migrationsverket. Ett underlag från i mars varnade explicit för den situation vi står inför. Underlaget togs bort från beredningsarbetet av Maria Ferm personligen då det inte rimmade med Miljöpartiets ideologiska bild av situationen.”

Om uppgifterna stämmer kan Morgan Johansson och Maria Ferm med sitt egenmäktiga initiativ ha utsatt Sverige för den största krisen sedan andra världskriget. Dessa uppgifter dementeras dock av Maria Ferm.

Så varifrån kommer alla dessa motstridigheter i MP:s politik? Det finns olika teorier om detta: anarko-primitivismen, det postmarxistiska skuldkomplexet och FN:s Agenda 2030.

Låt oss börja med den första teorin om anarko-primitivismen. Ursprungligen var Birger Schlaug och de andra grundarna av MP inspirerade av Pjotr Kropotkin. Kropotkin var en rysk filosof som förespråkade ett anarkistiskt samhälle, där ekonomin baserades på ett frivilligt utbyte av tjänster och varor. Den gröna anarkismen baseras till stor del på Kropotkins teorier. Den radikala anarko-primitiva gruppen inom den gröna anarkiska rörelsen har tagit ett steg till och menar att civilisationens institutioner är förtryckande maktordningar och förespråkar samhällsförstörande åtgärder. Med tanke på att M ville krossa välfärden med fri invandring kan den konspiratorisk lagde undra om MP hade en liknande agenda med migrationsuppgörelsen 2011. Kan det vara så att det finns miljöpartister som i smyg bekänner sig till Kropotkins lära eller den anarko-primitiva rörelsen? Det finns visserligen andra mörkgröna rörelser i landet som bekänner sig till den ideologin, men inte mycket tyder på att så skulle vara fallet inom MP att döma av de diskussioner som förs inom partiet.

Den andra teorin är att MP:s politik med fri invandring är inspirerad av postmarxistiska rörelser som Allt Åt Alla. Dessa postmarxistiska rörelser grundas på ett kollektivt skuldkomplex för Europas koloniala historia och Sveriges undfallande agerande mot nazismen under andra världskriget. ”Vi har haft det för bra i Sverige och det är därför vår plikt att dela med oss av allt till alla”, kan man läsa mellan raderna. Flörten med rörelser som Allt Åt Alla är förmodligen en strategi för att locka väljare från V och FI.

Den tredje, och mest skrämmande, teorin baseras på FN:s Agenda 2030. FN:s Agenda 2030 är i sin helhet den direkta förlagan till Miljöpartiets partiprogram. De konspiratoriskt lagda tror att vi år 2030 kommer att ha en världsregering styrd av FN, ett socialistiskt system utan kapitalism, en värld utan fattigdom och krig och full kontroll över klimatförändringar samt fri migration i en värld utan gränser. Nu när Sveriges asylmottagande håller på att kollapsa fullständigt, och MP ändå vill fortsätta med fri invandring över öppna gränser, är det lätt att bli misstänksam om vad de egentligen har för agenda. Om MP, baserat på migrationsuppgörelsen med M och regeringen med S, verkligen försöker implementera Agenda 2030 i Sverige är det inget annat än den största mörklagda skandalen i modern tid.

En sak till: det har talats ganska tyst om enskilda personskandaler inom MP. Att Åsa Romson målade sin båt med miljöfarlig bottenfärg blev en liten skandal strax efter valet 2014. Även kommunalpolitikern Pernilla Hagberg har uppmärksammats i media för sina konspirationsteorier om Planet X och chemtrails. Däremot är det mindre känt att en miljöpartistisk politiker försökte bränna sina svärföräldrar levande för att hans flickvän skulle få ut ett arv. Det uppmärksammades bara i en notis, men i övrigt var det knäpptyst i media. Ännu mindre känt är det att en miljöpartist, som förespråkade en skärpt sexbrottslag, själv drogade och våldtog en kvinnlig student. Återigen tystades den skandalen ner i media. När andra partiers politiker klampar i klaverat brukar mediedrevet gå utan pardon, och i vissa specifika fall ältas i åratal efteråt, men MP:s politiker särbehandlas återigen av stormedia.

Birger Schlaug kallar sitt parti för Meningslösa Partiet. Själv är jag beredd att gå steget längre och kalla MP för Motsägelsefulla Partiet med tanke på deras inkonsekventa och ologiska politik. Det Motsägelsefulla Partiet håller på att implodera i en röd-grön-rosa röra. MP sjunker i opinionen samtidigt som Åsa Romson och Gustav Fridolin åtnjuter rekordlågt förtroende, så partiledningen borde seriöst fundera på hur de kan öka sitt folkliga stöd. Om de menar allvar med att kalla sig för Miljöpartiet borde de återgå till att fokusera på miljöfrågan och skrota resten av den inkonsekventa politiken.

I samband med asylkrisen november 2015 kom motsättningarna inom partiet upp i ljusan dager. Med en rösts marginal valde Miljöpartiet att stödja regeringens förslag om en mer restriktiv invandringspolitik. Åsa Romson grät på presskonferensen när hon annonserade detta, och inom Miljöpartiet rasar en konflikt om att riva upp hela uppgörelsen med Socialdemokraterna. I skrivande stund vill Åsa Romson plötsligt gå på tvärs med migrationsuppgörelsen och öka invandringen ännu mer. Miljöpartiet är mer motsägelsefullt än någonsin. Enklast vore förmodligen för Miljöpartiet att dela partiet i två nya partier: ett invandringsliberalt vänsterradikalt parti och ett traditionellt grönt parti. Då skulle alternativen åtminstone bli lättare och tydligare för väljarna.

7 reaktioner på ”Det Motsägelsefulla Partiet”

  1. MP är inget ”miljöparti”, men ett hopkok av borgerliga virrpannor för frihandel som fattar beslut stick i stäv mot miljön … även om de måste anses ”gröna” i meningen extrem islamisering.

    Att rösta Allians eller MP gör således ingen större skillnad för miljön.

    Icke-grönt gäller naturligtvis även S och i viss mån SD och på lång sikt även V eftersom de alla är för det absurda ordet ”tillväxt” oavsett om det gäller tillväxt av extrem islamism eller svensk tillväxt. Inget parti tycks ha den blekaste aning om vad det ordet ”tillväxt” de facto innebär.

    Protektionism har gjorts till ett skällsord av borgerliga tankesmedjor allt sedan Olof Palme försvann. För mig är det ett positivt ord. Protect betyder skydda på engelska och det är ett ord som verkligen är grönt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *